guldblond

Ingenting betyder längre något, nu lämnar jag mig själv.
Lägger mig ner och dör.
Jag orkar inte mer.

Det är slut nu, jag litar inte längre på någon. Det finns ingen välvilja och allt är ett enda stort skådespel. Folk som erbjuder sin hjälp gör det bara för att det får dem själva att se bättre ut, inte för att dem faktiskt tänker göra något när det väl gäller.

Mycket snack och lite verkstad.

"Fundera på vad"ensam är stark" betyder för dig. Stämmer det?
Vad tänker du när du ser någon gråta? Är den personen svag, stark?
Vad vill du göra då?
Hur känner du dig dnär du är ledsen?
Är du aldrig ledsen?
Varför inte?
Har nu någon du kan plita på?
Någon du kan prata om allt med?
Kan du visa alla känslor för denne?"


Jag har mycket i huvudet nu, jag backar bakåt, eller backas bakåt. För det här är inget jag vill.
Jag har tappat mig själv.

Jag längtar till nästa studiebidrag. Illa mycket längtar jag, det känns som att det är alldeles för långt bort. Och det är inte det att jag vill ha pengar så jag kan köpa det där, det där och den där nya parfymen och gå på bio, och köpa den där nya klänningen som jag såg på... nej.

Jag FRYSER. Och jag är HUNGRIG. och jag gnäller inte ofta.

Morgonen var hemsk. Jag möttes av så otroligt många människor med vantar, mössa, halsduk... inte konstigt med tanke på vädret, men ändå. Jag frös, och jag var så avundsjuk på dem. Usch på mig, så hemsk jag är!
Och frukost hade ju inte suttit fel, jag var ju till och med tidig idag. Men nej, jag hade nog inte råd, så magen fick lugna sig och jag fick handla på krita i skolan. Vilket jag hatar. Det känns så... så otroligt fel. Jag klarar mig själv.

Vart har mina pengar tagit vägen då?
Mat. Jag äter i princip bara ute, och det är dyrt. Mat, bara mat. Och en hel tröja á 49.50 kr, för att få känna mig lite bättre, lite fräschare en dag eller två. För att bygga på den där fasaden, visa upp den snyggt. Ja sant, jag kunde ha använt de pengarna till en mössa, men vafan. Om jag vet att jag mår bättre av en tröja så är det väl en sån jag ska ha? Dessutom var det ett sånt där terapi-köp, jag gör massa såna. köpa istället för att tänka. Det är dyrt. 



Det jag tänkte komma till var att det är så otroligt gulligt att läsa alla ungdomars fina insändare om studiebidraget. Alltid samma visa, "det är bara 1050kr, hur ska man kunna överleva på det? Ett par nya jeans kostar ju så mycket...". Man typ, suck. Är ett par nya jeans, eller den där klänningen att överleva för dig? Överleva är mat, vatten och värme. Ett par nya jeans? Ja, de faller väl i kategorin leva i lyx.

Som tur är, visa det sig att jag har hela 140kr kvar på kontot, jippie! Jag har frukost hela denna vecka, och mat en hel gång! 

Jahaja, klockan är snart midnatt och jag är redo att börja skriva uppsatsen. Känns som att det är dags nu, har bara ett dygn på mig och ska klämma in lite sömn och ett möte på den tiden. Men helt ärligt, jag har inte bara varit lat och skjutit fram den, jag orkar faktiskt inte med att göra allt i tid, och ordentligt. Det där lät helt fel, menar att jag inte kan prestera jämt och ständigt, mitt humör går i vågor och tankarna lika så. Och tillåter jag inte tankarna att komma fram så blir det sådär igen, allt finns men bor lååååångt långt bak i det jag tränger bort. Blablabla, jag förstår inte mina egna tankar och meningar längre. Hela jag har gått nernernerner. Riktigt långt ner och jag har ingen lust till något. Ingen glädje alls, vet inte ens om jag kan skratta längre.

Inte för att jag behöver skratta, det här är ändå inte kul. Inte någonstans. Och vart vänder man sig nu? Nu lär jag ha gjort allt, eller? Någon som har något förslag? För jag ser bara en massa återvändsgränder.

"... ungar som tror att dom bara kan komma hit och få hjälp..."

Jag har skrivit om detta hundra gånger nu känns det som. Jag ångrar mig ständigt, känns som att det inte har någon större betydelse om jag skriver det eller inte. Samtidigt tror jag att det är bra att få sina tankar nerskrivna. Folk har ju oftast det som råd till andra, jag också, när någon ber om hjälp och  råd, tips... när det är förmycket, när man inte vet.

Jag vet bara inte hur jag ska reda ut allt. Just nu ligger allt allt allt blandat i en stor tunna lååååångt bak, för jag förtränger. Allt.

Yay, snart är jag känslokall och empatilös igen! Utan minnen, utan glädje, bara vandrande. Yay, det är så mitt mål i livet, verkligen! snart har jag uppnått allt jag vill, snart kan jag gå och lägga mig nöjd om kvällarna! rädda mig från det här!

Å andra sidan så tror jag ganska benhårt på att det blir jag själv som får rädda mig själv i slutändan. Det verkar vara ganska så hopplöstt på alla andra punkter. Utöver den där sista "saken", som jag nu mest väntar samtal ifrån. Förhoppningsvis är det "rätt" samtal, det som räddar mig.

Eller så är det det jag faktiskt skulle lägga mina pengar på, det där de säger "tyvärr så finns det inte tillräckligt med bevis för att vi ska kunna föra detta vidare".

Jag vet ju, att detär nästintill omöjligt att få igenom något, och nu vill jag helst av allt bara få hjälp. Att JAG iaf får hjälp därifrån, härifrån. Så egoistisk tänker jag faktiskt vara, usch och fy på mig som är det. Sätter mig själv först, det är inte okej.

Men det verkar vara det "lättaste" alternativet nu, så som jag ser det. Mina .... kommer vissligen inte förstå varför, men jag ser hellre att jag inte har några än att ha dem "här", spelandes.

Sist soc sket på mig(fina uttryck här) så sa jag faktiskt att jag bara spelade. Kommer inte ihåg i vilket samband, förtränga allt, men jag vet att jag sa det. Jag sa också att det jag hört mest genom min uppväxt är felknullade ungjävel. Underbara ord för ett barn att höra, tack för det!

Åh, vad gott jag skrattar ibland, åt folk och deras "problem". Vad lite man kan veta om världen. Snacka om bubbla. Åh nej, jag har ingen mjölk hemma, NU GÅR VÄRLDEN VERKLIGEN UNDER!, och nu är det verkligen mest SYND om mig, nu ska ni verkligen bry er mest om mig för det är faktiskt mest synd om mig och bara för det så kan jag göra helt onaturliga saker för gör jag det då är det ännu mer synd om mig och ni får gärna prata om mig för då hamnar jag verkligen i centrum, för allt handlar om mig. Men tyck inte synd om mig, det är jätteviktigt för det hjälper faktiskt inte och ni förstår ändå inte!.
Jag skrattar i mitt huvud ganska ofta. Och jag fnyser gärna högt åt hela situationen.


Och på tal om skratt, igår fick jag mig ett gott "skratt". Det där HAAAAH!-skrattet när man fick rätt, ni vet? Det använde jag igår, så underbart att bara "vad va det jag sa? huh? :D"

Anyway, 157. klarar jag det här klarar jag allt, ensam är stark osv. Två hundar i sängen blir det i natt och det kommer så sluta med att jag får sova på golvet.

Jag känner mig så otroligt ensam. Det var inte det här jag ville! sitta och göra ingenting hela dagarna, för att det är det enda jag kan. Har absolut ingen att prata med, både familj- och släktlös som man är. Jag kankankan verkligen inte bara gå ner och låtsas som ingenting på så sätt, jag gör judet nu men jag kan inte glömma bort allt, allt som hänt, allt som varit, allt JAG varit. De vinner då, och nej tack säger jag bara.

Det här är så inte rättvist, jävla skitlagar det finns. Bajs på dem! Kul att ni inte gjorde det bättre på något sätt, hjälp va synd jag tycker om mindre barn som också säger sanningen, och inte en jävel kan göra något för dem. Utöver att skita ner lite hemma, lite till bara. Det kan alltid bli värre.

Som de sa, när jag satt och väntade i min ensamhet och råkade ha de stora öronen på mig... " också kommer dem hit och tror att vi kan hjälpa dem! hahahaha... "

jag letar
efter mig själv. jag vet inte vart jag är längre,
vem jag är, vad jag gillar och inte gillar.
Allt är bara ett enda stort virrvarr
Så många skepnader på så många ställen.
Så många att hålla nöjda,
så många roller som jag måste spela,
måste.

För annars går det illa, annars rasar allt ihop.
Och det hänger på mig, allt hänger på mig.
Jag överlever inte om jag inte orkar.
Faller jag nu blir jag någon annan.
En låtsasversion av migsjälv, igen.

Jag vill bara vakna upp en morgon och känna mig så otroligt nöjd med livet som det är. Känna att det här, det är jag och jag trivs så bra. Inte detta ständiga bytandet, smälta in överallt och inte riktigt tycka något. bara överleva. FAN, jag hatar det! Snälla någon bara ge mig en enkelbiljett härifrån, till en ny start. Låt mig börja om på nytt.

Kan det här ta slut någon gång, så jag slipper ha allt ansvar för världsfreden och bara få leva mitt liv? för hej vad allt ramlar ihop om jag ställer mig rakt upp och ner och säger som det är nu.

varför fick jag aldrig vara barn? varför har jag alltid behövt ha en massa ansvar och saker att tänka på? varför fick inte jag leka i sandlådan utan att  behöva höra vad som kunde finnas i den, vad jag skulle akta mig för och vad jag jag inte fick göra?

Varför fick jag aldrig göra något spontant, utan massa förvarningar?

Kan jag, snälla snälla snälla någon bara få slippa allt jävla ansvar innan jag ramlar sönder och samman?!