guldblond

Ingenting betyder längre något, nu lämnar jag mig själv.
Lägger mig ner och dör.
Jag orkar inte mer.

Det är slut nu, jag litar inte längre på någon. Det finns ingen välvilja och allt är ett enda stort skådespel. Folk som erbjuder sin hjälp gör det bara för att det får dem själva att se bättre ut, inte för att dem faktiskt tänker göra något när det väl gäller.

Mycket snack och lite verkstad.

"Fundera på vad"ensam är stark" betyder för dig. Stämmer det?
Vad tänker du när du ser någon gråta? Är den personen svag, stark?
Vad vill du göra då?
Hur känner du dig dnär du är ledsen?
Är du aldrig ledsen?
Varför inte?
Har nu någon du kan plita på?
Någon du kan prata om allt med?
Kan du visa alla känslor för denne?"


Jag har mycket i huvudet nu, jag backar bakåt, eller backas bakåt. För det här är inget jag vill.
Jag har tappat mig själv.

Jag har skrivit om detta hundra gånger nu känns det som. Jag ångrar mig ständigt, känns som att det inte har någon större betydelse om jag skriver det eller inte. Samtidigt tror jag att det är bra att få sina tankar nerskrivna. Folk har ju oftast det som råd till andra, jag också, när någon ber om hjälp och  råd, tips... när det är förmycket, när man inte vet.

Jag vet bara inte hur jag ska reda ut allt. Just nu ligger allt allt allt blandat i en stor tunna lååååångt bak, för jag förtränger. Allt.

Yay, snart är jag känslokall och empatilös igen! Utan minnen, utan glädje, bara vandrande. Yay, det är så mitt mål i livet, verkligen! snart har jag uppnått allt jag vill, snart kan jag gå och lägga mig nöjd om kvällarna! rädda mig från det här!

Å andra sidan så tror jag ganska benhårt på att det blir jag själv som får rädda mig själv i slutändan. Det verkar vara ganska så hopplöstt på alla andra punkter. Utöver den där sista "saken", som jag nu mest väntar samtal ifrån. Förhoppningsvis är det "rätt" samtal, det som räddar mig.

Eller så är det det jag faktiskt skulle lägga mina pengar på, det där de säger "tyvärr så finns det inte tillräckligt med bevis för att vi ska kunna föra detta vidare".

Jag vet ju, att detär nästintill omöjligt att få igenom något, och nu vill jag helst av allt bara få hjälp. Att JAG iaf får hjälp därifrån, härifrån. Så egoistisk tänker jag faktiskt vara, usch och fy på mig som är det. Sätter mig själv först, det är inte okej.

Men det verkar vara det "lättaste" alternativet nu, så som jag ser det. Mina .... kommer vissligen inte förstå varför, men jag ser hellre att jag inte har några än att ha dem "här", spelandes.

Sist soc sket på mig(fina uttryck här) så sa jag faktiskt att jag bara spelade. Kommer inte ihåg i vilket samband, förtränga allt, men jag vet att jag sa det. Jag sa också att det jag hört mest genom min uppväxt är felknullade ungjävel. Underbara ord för ett barn att höra, tack för det!

Åh, vad gott jag skrattar ibland, åt folk och deras "problem". Vad lite man kan veta om världen. Snacka om bubbla. Åh nej, jag har ingen mjölk hemma, NU GÅR VÄRLDEN VERKLIGEN UNDER!, och nu är det verkligen mest SYND om mig, nu ska ni verkligen bry er mest om mig för det är faktiskt mest synd om mig och bara för det så kan jag göra helt onaturliga saker för gör jag det då är det ännu mer synd om mig och ni får gärna prata om mig för då hamnar jag verkligen i centrum, för allt handlar om mig. Men tyck inte synd om mig, det är jätteviktigt för det hjälper faktiskt inte och ni förstår ändå inte!.
Jag skrattar i mitt huvud ganska ofta. Och jag fnyser gärna högt åt hela situationen.


Och på tal om skratt, igår fick jag mig ett gott "skratt". Det där HAAAAH!-skrattet när man fick rätt, ni vet? Det använde jag igår, så underbart att bara "vad va det jag sa? huh? :D"

Anyway, 157. klarar jag det här klarar jag allt, ensam är stark osv. Två hundar i sängen blir det i natt och det kommer så sluta med att jag får sova på golvet.

jag letar
efter mig själv. jag vet inte vart jag är längre,
vem jag är, vad jag gillar och inte gillar.
Allt är bara ett enda stort virrvarr
Så många skepnader på så många ställen.
Så många att hålla nöjda,
så många roller som jag måste spela,
måste.

För annars går det illa, annars rasar allt ihop.
Och det hänger på mig, allt hänger på mig.
Jag överlever inte om jag inte orkar.
Faller jag nu blir jag någon annan.
En låtsasversion av migsjälv, igen.

Jag vill bara vakna upp en morgon och känna mig så otroligt nöjd med livet som det är. Känna att det här, det är jag och jag trivs så bra. Inte detta ständiga bytandet, smälta in överallt och inte riktigt tycka något. bara överleva. FAN, jag hatar det! Snälla någon bara ge mig en enkelbiljett härifrån, till en ny start. Låt mig börja om på nytt.

Kan det här ta slut någon gång, så jag slipper ha allt ansvar för världsfreden och bara få leva mitt liv? för hej vad allt ramlar ihop om jag ställer mig rakt upp och ner och säger som det är nu.

varför fick jag aldrig vara barn? varför har jag alltid behövt ha en massa ansvar och saker att tänka på? varför fick inte jag leka i sandlådan utan att  behöva höra vad som kunde finnas i den, vad jag skulle akta mig för och vad jag jag inte fick göra?

Varför fick jag aldrig göra något spontant, utan massa förvarningar?

Kan jag, snälla snälla snälla någon bara få slippa allt jävla ansvar innan jag ramlar sönder och samman?!

Det ringde precis, och väckte mig. Jag visste direkt vem det var trots det dolda numret.

svarade på frågor, lyssnade på vad som händer. Och gav honom numret han frågade efter.
 

Och nu sitter jag här, och vet inte riktigt vad jag ska tycka. som i fredags antagligen. Super att det händer något, och det är så det kommer verkar på  mig, men huvudet säger "du kan råka illa ut nu".

Idag får dem reda på  vad "det där jag gjorde" handlar om. Jag vet inte om det känns så bra, jag hade hellre velat vara i skolan nu om det blir problem.
Om det blir problem.

"Så länge jag kan minnas" är en av mina standardfraser på förhör, och när jag tvingas berätta om mig själv. Jag tänker använda den nu också, för att det är så.

För så länge jag kan minnas har jag gått in i en mörkare period under vinterhalvåret. I början bara ett kort tag, ett par veckor som tillsist blev ett par månader. Sist var i våras, då var jag riktigt nere ett tag ( och det passade sig inte riktigt att lämna mig när jag mådde som sämst, bara så du vet! ). Men nej, det var inget ni märkte. Jag är en mästare på skådespel, född teaterapa.
Egentligen var det inte bara det att jag blev dumpad under en månads tid hur hemsk får man vara?! (japp mina vänner, det var så lång tid det tog.), det var massor bakom fasaden utöver "det där"  och "det där".

Förra vintern-våren var precis som alla andra. Ingen livslust, ingen ork, inga känslor. Ett skal. Allt positivt vänds automatiskt till något negativt, självkänslan sjunker som en sten och jag varken minns, tänker, tycker eller vill något alls. Ingen spontanitet. Bara måsten och krav, gör som du ska, kom ihåg det, gör inte si, gör inte så...massa hjärnspöken, masa tycken som inte är mina, massa åsikter som bara finns där. Föreställningar om hur det är. Inga drömmar, inga framtidsplaner, ingen syn framåt, inget bakåt heller för det delen.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det för er, jag kan knappt beskriva det för mig själv, så jag tänker sluta där.


I våras var jag nära att ge upp. Japp, precis på det sättet ni tänker er. Precis på det sättet. Precis som våren innan det, (och speciellt våren innan det) och många vårar innan dess. Det här har jag inte berättat för någon, aldrig erkänt det för mig själv. Men jag behöver nog göra det nu. Förstå att jag inte gör det här mot mig själv, det här är ingenting jag kan kontrollera och det är inte mitt fel.

Nu.
För förra våren sa jag till mig själv, inte en vinter till. Jag gjorde vad jag kunde, det som krävdes. Jag berättade allt, skrek på hjälp. Fick någon typ av hjälp, och troligen den bästa tiden i mitt liv.


Och nu sitter jag här, igen. Jag lärde mig att det inte hjälper att be om den typen av hjälp, bara tillfälligt. Och framför mig har jag en lång vinter, en vinter som inte ens har börjat. EN, en enstaka "sak" är fortfarande "intresserade" av det som händer/hände mig. Förhoppningsvis blir de på något sätt min räddning, men chanserna är små då det här är papperssverige, ordentliga sverige, och här krävs mer än någons ord för att det ska hända något.

Årets mörka period har redan börjat är jag rädd. Den har börjat smyga sig på, och jag vet inte om jag orkar höll jag på att säga, men jag ska nog säga som det är, det jag egentligen inte kan erkänna - jag tror inte att jag klarar det här en gång till. Jag orkar inte kämpa, orkar inte slåss. Orkar inte stå på mig, det är en sån tuff kamp, en ständig kamp.
Jag har kämpat tillräckligt! Men tydligen inte tillräckligt (och den som tror att jag gråter nu tror helt rätt).
 

Jag är förlorad.

Nu gör det inte längre ont under högra skulderbladet, utan i midjehöjd på vänster sida av ryggen. Svårt att andas.
På tv pratar dem om placeringar, intressant.

"det finns inga tecken utifrån som pekar på att det skulle vara några problem".

Syns inte, finns inte?

Kommer ni ihåg mardrömmen jag berättade om ? Då trodde jag nästan att det var framtiden jag såg i drömmen, det jag var rädd för.

Jag insåg precis, att det nog kan ha varit en sann dröm. Har fått ont i massa ben i kroppen när jag legat/suttit stilla "för länge", och dem ömmar, precis som i drömmen.
Just nu har jag jätteont i ryggen, precis under ena skulderbladet. Häromdagen precis innan jag skulle somna låg jag på sidan och kände hur någonting flyttade på sig vid revbenen. Skitläskigt.
Börjar se tecken på viktminskning på armarna också. Måste alltså väga mig imorgon. Även om jag vet svaret... få se... thai i torsdags var väl senaste stora måltiden(senaste överhuvudtaget)? Och det var den största under den här tiden...

Och hur jag har förändrats psykiskt vill jag inte ens veta. Men jag vet, att jag har den där känslan som jag hade i drömmen, den där onda känslan i huvudet. Och den gör ont. Huvudet gör  inte ont som i "aj", utan känslan gör ont som i "stopp", "forma om".

Men tänk om, det var en sann dröm? Betyder det att... att jag kommer må så hemskt? Att jag är på väg åt det hållet? ska jag vara ärlig så har det redan börjat och jag märker av det. Mitt huvud säger numera; det här är normalt, det finns inga fel, det ska vara såhär. och jag som lovade mig själv att aldrig gå tillbaka dit. Fan.


Men jag klagar inte. Det finns folk som har det värre. Det ska tydligen vara såhär så; le och se glad ut!


Ronja. Ler, skrattar och ser glad ut. Med en cola.

vaknade utan ork, saknar matlust, reagerar på dåliga vibbar. Sjunker ihop, inåt, tankarna studsar tillbaka. Svårare att säga något. Känner yrsel och förvirring, örat krånglar... Ju närmare hem jag kommer desto värre blir det, det lilla jag fått i mig vill upp igen... jättemysigt.

Är det bra? Är det rätt? Blir det värre, ska jag behöva gå tillbaka till det där igen? Kan jag hindra det? Troligen inte... men vem fan bryr sig?

Har orken tagit slut, väljer jag den enklaste vägen, den som krävs minst av mig, den som ställer till med minst problem? Den, som alla andra vill fast "bättre", för att det är så jag är van vid att göra, van vid att klara mig bäst på?
Försöka låtsas som ingenting, inte ha någon som helst kontakt med de övriga, och ta dem smällarna det kommer ge mig? ( = alla sketna samtal som kommer kommer ägnas åt att försöka få mig att kommunicera med "dem där andra". Efter ett helt jävla halvår är det fortfarande ingen som förstått att jag inte tänker ha någon mer kontakt. Hallå? Använd öronen, lyssna! Nej nej nej, jag tänker inte. Har redan lagt av. Jag har stängt den delen, går inte att öppna. Borta. Förträngt. *poff*

Eller borde jag gå på det rekommenderade, skada mig själv och hoppas på hjälp? Glöm det, så jävla mycket som det verkar krävas kommer jag ju vara död långt innan någon känner lukten av det. ( och vaF är det för jävla hint? "om du inte vore en så ordentlig tjej så kanske vi skulle ha brytt oss?"o.O'''  WTF?! >.<'' )

Kan ju å andra sidan kombinera dem två grejerna, slå ihop och se hur det går. Ett alternativ till att lägga till de övriga.

Fast egentligen finns det väl bara ett sätt som jag kommer må riktigt bra av, tyvärr överlever jag inte det. Men ändå.  Det eller att göra så som alla vill och må skit av det.


Vad i helvete jag bad ju bara om lite hjälp! Ska jag behöva välja mellan liv och död pga det?! Vad är det för jävla ironi?!

- Vi vill att du skiver ner hur du vill ha det hemma på ett papper. Vad du vill, och vad du inte vill. Så kan du och dina föräldrar prata om det, och komma överens. Tror du att du kan göra det?

Och det är ju en himla bra fråga, till en som bara spelar med för att överleva.

Så jag påbörjade det där "uppdraget" igår.
Med knappt 19 timmar på mig, skulle jag få ner ALLT jag någonsin tyckt varit fel, jobbigt, hur jag velat ha det, vad jag vill ändra på, vad jag vill ska hända, hur det ska gå till... 

Vad i helvete tror dom egentligen? Hur kan det verka rimligt? Ska jag på 19 timmar hinna fundera över allt som jag någonsin tyckt varit fel och samtidigt reflektera över, om det kan ha varit rimligt, om det kan ha funnits en bra anledning till det jag inte gillade, om jag kan ha haft fel i att tycka så, om det är så i andra familjer, om det ska vara så?

Hur fan ska jag veta? Allt jag vet, är att det inte är normalt, att det är fel, att jag mår dåligt av det, har tagit skada av det och kommer må ännu sämre om jag backar tillbaka nu. För nu har jag tagit mig ur det där, och jag vägrar gå tillbaka.
Jag vill inte, inte alls.

Men om jag inte lyder, vad händer då?
Lyder jag, är jag den lilla söta flickan som gör som folk säger åt mig, utan att protestera, krångla eller ifrågasätta så kommer folk förlita sig på att jag gör som jag blivit tillsagd. Dom kommer vara säkra på att jag kommer följa dem som en hund, och forma mig efter deras tycke och smak, deras åsikter. Det är lättast så. Jag får deras förtroende.

Samtidigt, är det tvärtemot det jag egentligen vill. Jag vill inte överhuvudtaget göra det här, och jag ser ingen anledning till att skriva ner hur jag tycker att det ska vara hemma, jag ska inte behöva förklara, det borde vara en självklarhet! Och någon jävel borde ju ha förstått, att jag inte tänker flytta hem ändå (men det är det ingen som har frågat mig om vad jag tycker om det).

Lyder jag inte, kommer jag få problem. Och jag är, ärligt talat, livrädd för problem, livrädd för att någon ska bli sur och förbannad på mig, livrädd för att inte göra som någon vill. För i sådana situationer har jag alltid behövt vara just det.

Så därför skrev jag två jagvill-papper.

Men egentligen är det bara det ena som visar vad jag vill

Och vilket tog jag då med mig?
Jag är så himla konflikträdd, att jag faktiskt beslöt mig för att lyda. För någonting jag lärt mig under min uppväxt är att man tvingas åtsidosätta sig själv för att överleva dagen. Det där sitter, och det kommer ta så lång tid innan jag kan ta den diskussionen. Med mig själv, till att börja med.

Vafan snackar jag om ? Vadå lyda? LYDA?! Är jag nån jävla hund eller? En tam pungråtta, vafan? Har jag inget att säga till om, kan inte jag bara öppna käften och säga vad jag tänker nån gång?!

Om ni bara visste hur ofta jag ger mig själv den utskällningen...

Och vet ni hur det hela slutade då?
Jo, jag kom dit med det jävla pappret, och familjeteamet hade en helt annan åsikt om hur det hela skulle gå till och hade inte fått någon information om något papper(och det fortsätter ju bara att visa på det otroliga samarbetet mellan soc och familjeteamet). Så hem och slänga, känn den känslan :)

Men trots det så fortsätter jag funderar i dem där banorna, varför lyder man? Varför låter man sig själv tvingas till saker man inte vill? Hur pass stor betydelse har uppfostran, och hur djupt sitter det man har lärt sig?

Min älskade systerdotter fyllde år i förrgår, och igår ringde jag för att säga grattis i efterskott, med den där dåliga bortförklaringen "har inte haft tid". Och den ungen är det liv i, oj vad hon kunde berätta!

När jag fick prata med min syster blev jag förvirrad. Inga frågor, inga pikar, inga sarkastiska kommentarer eller sura miner, bara den vanliga koversationen. Som att allt fortfarande är som vanligt, som att ingenting har hänt. Som att hon inte vet att något är fel, som att hon inte minns den där kvällen för snart ett halvår sen, då hon så snällt bad mig ringa. Hon visste precis hur det var, "jag har också varit tonåring!"

(Om det nu är så, varför bryr du dig inte? Varför undrar du inte vad som hände dagarna därefter? Varför reagerar du inte på att jag inte är med resten av familjen? Du borde! Du vet! Du borde för att du vet, för att du sagt det själv så många gånger; " jag vet hur han är", "du kommer få bo hemma tills du blir 25"...och du vet mycket väl, att man inte är tillåten att stanna hemma ens för en dag.
Det finns inget giltligt skäl.)

Men allt är som vanligt, och jag vet inte om jag vågar säga hur det egentligen är. Vet hon, vet hon inte? Tror hon mig? Är hennes verklighet också byggd av lögner?

Och om jag säger något, blir jag helt ensam då? Rasar verkligheten, släpps en bomb? Slår det tillbaka på mig, överlever jag?

Är ensam stark?

Hur F kunde jag vara så otroligt korkad? Nog för att det inte är något, men ändå. Två dar senare är det som bortblåst, eller? Är du precis som alla andra, falsk och känslokall? Funka det inte sist så lär det ju inte göra det nu heller, men men. Vill du vara en annan idiot så visst.

Imorgon är det vi som pratar. Jag har fem anledningar att plocka fram den onda Ronja (och fyra av dem sitter på mina armar), hoppas du överlever.