guldblond

Min älskade systerdotter fyllde år i förrgår, och igår ringde jag för att säga grattis i efterskott, med den där dåliga bortförklaringen "har inte haft tid". Och den ungen är det liv i, oj vad hon kunde berätta!

När jag fick prata med min syster blev jag förvirrad. Inga frågor, inga pikar, inga sarkastiska kommentarer eller sura miner, bara den vanliga koversationen. Som att allt fortfarande är som vanligt, som att ingenting har hänt. Som att hon inte vet att något är fel, som att hon inte minns den där kvällen för snart ett halvår sen, då hon så snällt bad mig ringa. Hon visste precis hur det var, "jag har också varit tonåring!"

(Om det nu är så, varför bryr du dig inte? Varför undrar du inte vad som hände dagarna därefter? Varför reagerar du inte på att jag inte är med resten av familjen? Du borde! Du vet! Du borde för att du vet, för att du sagt det själv så många gånger; " jag vet hur han är", "du kommer få bo hemma tills du blir 25"...och du vet mycket väl, att man inte är tillåten att stanna hemma ens för en dag.
Det finns inget giltligt skäl.)

Men allt är som vanligt, och jag vet inte om jag vågar säga hur det egentligen är. Vet hon, vet hon inte? Tror hon mig? Är hennes verklighet också byggd av lögner?

Och om jag säger något, blir jag helt ensam då? Rasar verkligheten, släpps en bomb? Slår det tillbaka på mig, överlever jag?

Är ensam stark?