guldblond

Sitter och lyssnar på Eskobar- Someone New, varför vet jag inte. Försöker andas och släppa allt så man överlever. För ikväll blev det för mycket, allt som snurrar omkring i mitt lilla huvud krockade och ja... små, korta impulser av allt de jag känner, tänker och minns dundrade rätt in i mitt medvetande och blev en tjock dimma av oförståelse. Äta massor och snabbt av den underbara maten och sedan snällt fråga om att få vandra en sväng med hunden som påminner mig så otroligt mycket om min första jycke blev min flykt. För man måste uppföra sig bland folk, och känslor tränger man undan på två röda. Det handlar om överlevnad(och uppfostran).

Och jag trodde att sitta på en stubbe mitt ute i skogen, med månen och vattnet och motorvägens oljud och hundens sällskap var ett bra sätt att försöka få all den där dimman att klarna. Men jag kan också ha fel. Så även om jag pratat lite lätt om vad jag tror att det kan ha varit, så känner jag ändå att det är något viktigt som jag inte får fram. Ett suddigt minne, skuldkänslor, sparande, saknad... vad är det där sista?! Det flyger omkring och jag får verkligen inte fram det. Det vill inte tränga sig förbi den där plankan jag satt upp för att inte känna, inte tänka, inte tycka och inte minnas. Och det retar mig, för att citera Pippi.