guldblond

Känner mig som en delad människa. I två, minst.

En Ronja klarar allt.
"Jag klarar mig alltid" och "det löser sig" är typiska citat från den versionen. Version pigg och hoppfull, den som ser framåt och har kul, ser allt positivt, får en massa galna idéer och vill göra något hela tiden. Lyssnar, skrattar, pratar, trivs och mår bra. Ger sig fan i att det ska funka och gör det det inte så finns tron om att det löser sig ändå alltid där.

En Ronja har gett upp.
Det finns ingen ork, ingen glädje. Allt ses negativt, det finns ingen mening med något. Ingen anledning att kliva upp ur sängen. Självkänslan sjunker till noll, huvudet talar om att allt som görs blir fel. Allt som sägs får en negativ mening, allt är på låtsas, vänners ord har en dålig underton. "Jag bryr mig inte" och "jag vet inte" - standardfraser de dagarna.


Och det här växlar jag mellan, har gjort hur länge som helst nu. Ge upp-versionen har jag haft varenda vinter/vår i massa år nu, den suger. Bland folk är det version klarar allt som gäller, för den andra ser till att jag blir hemma och "sover".

Bara så ni vet typ... Jag är hemma ibland, och då har jag gett upp.