157
Jag har skrivit om detta hundra gånger nu känns det som. Jag ångrar mig ständigt, känns som att det inte har någon större betydelse om jag skriver det eller inte. Samtidigt tror jag att det är bra att få sina tankar nerskrivna. Folk har ju oftast det som råd till andra, jag också, när någon ber om hjälp och råd, tips... när det är förmycket, när man inte vet.
Jag vet bara inte hur jag ska reda ut allt. Just nu ligger allt allt allt blandat i en stor tunna lååååångt bak, för jag förtränger. Allt.
Yay, snart är jag känslokall och empatilös igen! Utan minnen, utan glädje, bara vandrande. Yay, det är så mitt mål i livet, verkligen! snart har jag uppnått allt jag vill, snart kan jag gå och lägga mig nöjd om kvällarna! rädda mig från det här!
Å andra sidan så tror jag ganska benhårt på att det blir jag själv som får rädda mig själv i slutändan. Det verkar vara ganska så hopplöstt på alla andra punkter. Utöver den där sista "saken", som jag nu mest väntar samtal ifrån. Förhoppningsvis är det "rätt" samtal, det som räddar mig.
Eller så är det det jag faktiskt skulle lägga mina pengar på, det där de säger "tyvärr så finns det inte tillräckligt med bevis för att vi ska kunna föra detta vidare".
Jag vet ju, att detär nästintill omöjligt att få igenom något, och nu vill jag helst av allt bara få hjälp. Att JAG iaf får hjälp därifrån, härifrån. Så egoistisk tänker jag faktiskt vara, usch och fy på mig som är det. Sätter mig själv först, det är inte okej.
Men det verkar vara det "lättaste" alternativet nu, så som jag ser det. Mina .... kommer vissligen inte förstå varför, men jag ser hellre att jag inte har några än att ha dem "här", spelandes.
Sist soc sket på mig(fina uttryck här) så sa jag faktiskt att jag bara spelade. Kommer inte ihåg i vilket samband, förtränga allt, men jag vet att jag sa det. Jag sa också att det jag hört mest genom min uppväxt är felknullade ungjävel. Underbara ord för ett barn att höra, tack för det!
Åh, vad gott jag skrattar ibland, åt folk och deras "problem". Vad lite man kan veta om världen. Snacka om bubbla. Åh nej, jag har ingen mjölk hemma, NU GÅR VÄRLDEN VERKLIGEN UNDER!, och nu är det verkligen mest SYND om mig, nu ska ni verkligen bry er mest om mig för det är faktiskt mest synd om mig och bara för det så kan jag göra helt onaturliga saker för gör jag det då är det ännu mer synd om mig och ni får gärna prata om mig för då hamnar jag verkligen i centrum, för allt handlar om mig. Men tyck inte synd om mig, det är jätteviktigt för det hjälper faktiskt inte och ni förstår ändå inte!.
Jag skrattar i mitt huvud ganska ofta. Och jag fnyser gärna högt åt hela situationen.
Och på tal om skratt, igår fick jag mig ett gott "skratt". Det där HAAAAH!-skrattet när man fick rätt, ni vet? Det använde jag igår, så underbart att bara "vad va det jag sa? huh? :D"
Anyway, 157. klarar jag det här klarar jag allt, ensam är stark osv. Två hundar i sängen blir det i natt och det kommer så sluta med att jag får sova på golvet.
