guldblond

"Så länge jag kan minnas" är en av mina standardfraser på förhör, och när jag tvingas berätta om mig själv. Jag tänker använda den nu också, för att det är så.

För så länge jag kan minnas har jag gått in i en mörkare period under vinterhalvåret. I början bara ett kort tag, ett par veckor som tillsist blev ett par månader. Sist var i våras, då var jag riktigt nere ett tag ( och det passade sig inte riktigt att lämna mig när jag mådde som sämst, bara så du vet! ). Men nej, det var inget ni märkte. Jag är en mästare på skådespel, född teaterapa.
Egentligen var det inte bara det att jag blev dumpad under en månads tid hur hemsk får man vara?! (japp mina vänner, det var så lång tid det tog.), det var massor bakom fasaden utöver "det där"  och "det där".

Förra vintern-våren var precis som alla andra. Ingen livslust, ingen ork, inga känslor. Ett skal. Allt positivt vänds automatiskt till något negativt, självkänslan sjunker som en sten och jag varken minns, tänker, tycker eller vill något alls. Ingen spontanitet. Bara måsten och krav, gör som du ska, kom ihåg det, gör inte si, gör inte så...massa hjärnspöken, masa tycken som inte är mina, massa åsikter som bara finns där. Föreställningar om hur det är. Inga drömmar, inga framtidsplaner, ingen syn framåt, inget bakåt heller för det delen.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det för er, jag kan knappt beskriva det för mig själv, så jag tänker sluta där.


I våras var jag nära att ge upp. Japp, precis på det sättet ni tänker er. Precis på det sättet. Precis som våren innan det, (och speciellt våren innan det) och många vårar innan dess. Det här har jag inte berättat för någon, aldrig erkänt det för mig själv. Men jag behöver nog göra det nu. Förstå att jag inte gör det här mot mig själv, det här är ingenting jag kan kontrollera och det är inte mitt fel.

Nu.
För förra våren sa jag till mig själv, inte en vinter till. Jag gjorde vad jag kunde, det som krävdes. Jag berättade allt, skrek på hjälp. Fick någon typ av hjälp, och troligen den bästa tiden i mitt liv.


Och nu sitter jag här, igen. Jag lärde mig att det inte hjälper att be om den typen av hjälp, bara tillfälligt. Och framför mig har jag en lång vinter, en vinter som inte ens har börjat. EN, en enstaka "sak" är fortfarande "intresserade" av det som händer/hände mig. Förhoppningsvis blir de på något sätt min räddning, men chanserna är små då det här är papperssverige, ordentliga sverige, och här krävs mer än någons ord för att det ska hända något.

Årets mörka period har redan börjat är jag rädd. Den har börjat smyga sig på, och jag vet inte om jag orkar höll jag på att säga, men jag ska nog säga som det är, det jag egentligen inte kan erkänna - jag tror inte att jag klarar det här en gång till. Jag orkar inte kämpa, orkar inte slåss. Orkar inte stå på mig, det är en sån tuff kamp, en ständig kamp.
Jag har kämpat tillräckligt! Men tydligen inte tillräckligt (och den som tror att jag gråter nu tror helt rätt).
 

Jag är förlorad.