guldblond

Jahaja, klockan är snart midnatt och jag är redo att börja skriva uppsatsen. Känns som att det är dags nu, har bara ett dygn på mig och ska klämma in lite sömn och ett möte på den tiden. Men helt ärligt, jag har inte bara varit lat och skjutit fram den, jag orkar faktiskt inte med att göra allt i tid, och ordentligt. Det där lät helt fel, menar att jag inte kan prestera jämt och ständigt, mitt humör går i vågor och tankarna lika så. Och tillåter jag inte tankarna att komma fram så blir det sådär igen, allt finns men bor lååååångt långt bak i det jag tränger bort. Blablabla, jag förstår inte mina egna tankar och meningar längre. Hela jag har gått nernernerner. Riktigt långt ner och jag har ingen lust till något. Ingen glädje alls, vet inte ens om jag kan skratta längre.

Inte för att jag behöver skratta, det här är ändå inte kul. Inte någonstans. Och vart vänder man sig nu? Nu lär jag ha gjort allt, eller? Någon som har något förslag? För jag ser bara en massa återvändsgränder.

"... ungar som tror att dom bara kan komma hit och få hjälp..."