Blinddate idag
Började morgonen med att inse att jag behövde SÖMN. så sov vidare till elvanånting, och tog därefter en riktigt lång dusch. Rakade benen, smörjde in mig och ja, sånt där som tjejer kan ägna flera timmar åt vissa dagar. Jag ägnade två timmar till det, sen fick jag en sån lust att göra något jag inte borde. Kanske man ändå skulle träffa "förföljaren"? För skojs skull, se vad det är för typ. Känner mig ju ändå hyfsat fräsch nu, och jag har ett par timmar över...
Så jag slängde iväg ett sms, och visst hade han tid att ses. På ett fik i närheten, halv fem.
Sen åkte jag till mitt möte, lackade på bussarna som helt plötsligt tar 10 minuter längre tid och kommer göra att jag missar pendeln precis och att resan till stan tar totalt 2 timmar. Ronja blev lite arg.
Iallafall. Halv fem ställde jag mig utanför apoteket, och väntade på den här människan. Och med tanke på att jag inte hade en aning om hur han såg ut ( inte en aning ! ) så roade jag mig med att stå och gissa.... hmmm, han kanske? nähe. Men han då? okej, han har en unge, men wtf. Näe, han såg inte bra ut... men han? näe, för ung....( som Pongo i fönstret ju! xD Jag är helt klart disney-skadad. )
Sen kom det någon gående mot mig. Det första som slog mig var att han var kort, och det mindes jag att han sagt tidigare. Det andra som slog mig var att det var en väldigt "liten" människa, alltså inte bara liten som i kort, vilket han var, utan en sån där som inte tar upp någon plats. Finns inte, syns inte, typ.
Så, vi hälsa, inte med ett hej utan hans " jag tyckte väl att jag kände igen hårfärgen " . Jag sa ingenting, men tänkte gjorde jag (jag tänkte MYCKET dumt under denna blinddate). Tror han verkligen att han ska få någon i säng med den meningen? "Ja, fiket ligger åt det här hållet" sa jag och gick ditåt. Och redan här insåg jag att det här inte var något för mig, en kille som är intresserad men ändå inte kan ta initiativ... noooo.
Och det ledde ju till att vi nu hamna i den där fina, "vad vill du ha?"- och "vem betalar"-situationen. För oss såg det ut på följande sätt:
Jag går fram till kassan, och är den som får tilkalla personal(varför är dem aldrig där när man behöver dem?). Och eftersom att det inte kom något "vad vill du ha?" eller liknande så tänker jag att jaja, jag får väl beställa åt mig själv då. "ah, jag vill ha en varm choklad med grädde" finns ingen anledning till kaffe när man ändå inte har något värt att hålla sig vaken och uppmärksam för.
Och gissa vad? Han ska ha samma, två såna alltså.
"och en kanelbulle också" kom jag fram till när jag tänkte efter. Något att fylla ut munnen kan vara bra om man vill ha en bortförklaring till att vara tyst. och kanelbullarna, okej, snäckorna, är ju spiraler som skas ätas i varv, vilket kommer hålla mig sysselsatt. (Nej, som sagt, jag var INTE intresserad. Men lite hungrig trot eller ej.)
Och han slänger med ett wienerbröd.
"Happ, tänkte du försöka betala det här?" säger han till mig. Och jag... har ju INGET intresse i den här människan, så jag tog lite illa upp. Och självklart kunde jag inte låta bli att svara lite spydigt "ah jo, jag tänkte det. Men betala du om du känner för det".
Och NU, nu ni, nu fick han för sig att han skulle ta våra tallrikar till bordet. Var fan kom det ifrån? Helt plötsligt...
Så så löste vi den situationen. Och resten av den dejten? Ja, jag kom fram till att vi inte hade något gemensamt. Inget. Han kunde inte föra ett samtal, var otroligt stel som människa, hade inget eget tänk utan gjorde bara som han blev tillsagd. Nämnde jag att han är soldat? "näe dom sa att jag skulle utbilda mig vidare så det är vad jag gör nu. Sen kommer dom väl och säger åt mig att göra något annat ". Här fnös jag, HÖGT. Ni vet säkert vad jag tycker om att bara göra som man blir tillsagd, om rangordning och ja, ni vet. Ni vet också att jag har mina anledningar, och varför jag har dem.
Och han SKRÖT. "Vi har allt betalt, vi gör egentligen ingenting, vi bara visar att vi finns och får resor betalda, få se världen och kan bo vart vi vill i Sverige, Jag köpte en bil och har ändå massa pengar kvar. Jag kan inte göra slut på mina pengar om jag ens försöker."
Ronja FNYSER, och goes "näe, men så är ju jag tjej, och vi tjejer har en förmåga av att kunna göra av med alla våra pengar på ingen tid alls". (jag hade nämligen sagt att det militära inte är något för mig, och just den meningen drog han när han förklarade alla fördelar)
Han - " vill du testa? vi kan ta mina pengar också ser vi om du kan göra av med dem " . (ungefär här försökte han sig på min humor. Tyvärr, misslyckades han totalt)
Jag tittar faktiskt på honom ( det hände inte ofta, händelserna i centrum var så mycket intressantare), och säger VISST! Jag menar, hej jag ÄR en fattig student!
Tyvärr gick han inte med på det.
Tyvärr var förresten ett ord jag använde väldigt ofta, och han antydde det. Och att jag fnös ibland, och det tog honom fem minuter innan han sa att jag var lat. (och då gav jag honom fingret. UNDER bordet, man vet ju aldrig)
Resten av den två timmar långa dejten var inte tillräckligt intressant för att jag ska vilja dela med mig av den. Men den avslutades i alla fall i hans bil, han erbjöd mig skjuts då jag skulle vidare till "en vän". Och jag kunde ju bara inte låta bli....
"Happ, är du nöjd nu?" och en riktigt spydig blick på det.
"näe men det kan jag ju inte säga såhär då blir jag alldeles röd ju"
Dryg blick.
"Ja, jag är väldigt nöjd" nähe?
Och han log, så där äckligt belåtet.
"Är du?"
hums, varm choklad med grädde och kanelbulle med min gulliga ekonomi...
"Jo, det är jag"
Och så var det med det. Ingen kram, inte ens en handskakning. Utan tack för skjutsen. Så mycket brydde jag mig. Bara för att vara snäll, och lite för att få känna sig riktigt omtyckt (säg någon som har något emot det rent allmänt). Jag menar, han gillar mitt utseende (som så många andra) och det visste jag sen innan. Och det är inte många som ogillar min personlighet (har jag ens några fiender?), vilket gjorde att jag kunde sitta i två timmar och bara känna mig omtyckt. Han gillar mig, och jag behöver inte ens anstränga mig (eller bry mig för den delen) Bör jag nämna att jag ibland gjorde en "bubbla"? där har ni mängden "jag bryr mig".
En halvtimme senare fick jag ett sms. Min vän säger " ah, är det från...?" och hoppas på att jag ska säga namnet på honom.
Och då slår det mig, jag minns inte ens vad han heter.
"Jag hoppas du är lika nöjd som jag är... även om det var lite stelt i början, hoppas du har förstått att jag inte är någon galen psykopat till förföljare :P"
Jag fnös, det är det jag hela tiden trott och vad jag minns sa jag ingenting om det. Men jag påmindes om att han undet dejten råkade nämna helt fel saker när vi pratade om första gången HAN såg mig. Han nämnde ibland en annan tjej som var med mig, och att tåget gick härifrån in till stan. Jag sa inget, och han sa att han inte mindes det så väl.
Jag FNÖS, igen. Helt plötsligt förstod jag vad det här var för människa.
"inget värt att berätta?"
"inget jag inte redan visste."
"och han har fortfarande inget namn?"
"jo, och det är fortfarande förföljaren."
Jag fnös, igen, skakade på huvudet och slog igen mobilen.
Så jag slängde iväg ett sms, och visst hade han tid att ses. På ett fik i närheten, halv fem.
Sen åkte jag till mitt möte, lackade på bussarna som helt plötsligt tar 10 minuter längre tid och kommer göra att jag missar pendeln precis och att resan till stan tar totalt 2 timmar. Ronja blev lite arg.
Iallafall. Halv fem ställde jag mig utanför apoteket, och väntade på den här människan. Och med tanke på att jag inte hade en aning om hur han såg ut ( inte en aning ! ) så roade jag mig med att stå och gissa.... hmmm, han kanske? nähe. Men han då? okej, han har en unge, men wtf. Näe, han såg inte bra ut... men han? näe, för ung....( som Pongo i fönstret ju! xD Jag är helt klart disney-skadad. )
Sen kom det någon gående mot mig. Det första som slog mig var att han var kort, och det mindes jag att han sagt tidigare. Det andra som slog mig var att det var en väldigt "liten" människa, alltså inte bara liten som i kort, vilket han var, utan en sån där som inte tar upp någon plats. Finns inte, syns inte, typ.
Så, vi hälsa, inte med ett hej utan hans " jag tyckte väl att jag kände igen hårfärgen " . Jag sa ingenting, men tänkte gjorde jag (jag tänkte MYCKET dumt under denna blinddate). Tror han verkligen att han ska få någon i säng med den meningen? "Ja, fiket ligger åt det här hållet" sa jag och gick ditåt. Och redan här insåg jag att det här inte var något för mig, en kille som är intresserad men ändå inte kan ta initiativ... noooo.
Och det ledde ju till att vi nu hamna i den där fina, "vad vill du ha?"- och "vem betalar"-situationen. För oss såg det ut på följande sätt:
Jag går fram till kassan, och är den som får tilkalla personal(varför är dem aldrig där när man behöver dem?). Och eftersom att det inte kom något "vad vill du ha?" eller liknande så tänker jag att jaja, jag får väl beställa åt mig själv då. "ah, jag vill ha en varm choklad med grädde" finns ingen anledning till kaffe när man ändå inte har något värt att hålla sig vaken och uppmärksam för.
Och gissa vad? Han ska ha samma, två såna alltså.
"och en kanelbulle också" kom jag fram till när jag tänkte efter. Något att fylla ut munnen kan vara bra om man vill ha en bortförklaring till att vara tyst. och kanelbullarna, okej, snäckorna, är ju spiraler som skas ätas i varv, vilket kommer hålla mig sysselsatt. (Nej, som sagt, jag var INTE intresserad. Men lite hungrig trot eller ej.)
Och han slänger med ett wienerbröd.
"Happ, tänkte du försöka betala det här?" säger han till mig. Och jag... har ju INGET intresse i den här människan, så jag tog lite illa upp. Och självklart kunde jag inte låta bli att svara lite spydigt "ah jo, jag tänkte det. Men betala du om du känner för det".
Och NU, nu ni, nu fick han för sig att han skulle ta våra tallrikar till bordet. Var fan kom det ifrån? Helt plötsligt...
Så så löste vi den situationen. Och resten av den dejten? Ja, jag kom fram till att vi inte hade något gemensamt. Inget. Han kunde inte föra ett samtal, var otroligt stel som människa, hade inget eget tänk utan gjorde bara som han blev tillsagd. Nämnde jag att han är soldat? "näe dom sa att jag skulle utbilda mig vidare så det är vad jag gör nu. Sen kommer dom väl och säger åt mig att göra något annat ". Här fnös jag, HÖGT. Ni vet säkert vad jag tycker om att bara göra som man blir tillsagd, om rangordning och ja, ni vet. Ni vet också att jag har mina anledningar, och varför jag har dem.
Och han SKRÖT. "Vi har allt betalt, vi gör egentligen ingenting, vi bara visar att vi finns och får resor betalda, få se världen och kan bo vart vi vill i Sverige, Jag köpte en bil och har ändå massa pengar kvar. Jag kan inte göra slut på mina pengar om jag ens försöker."
Ronja FNYSER, och goes "näe, men så är ju jag tjej, och vi tjejer har en förmåga av att kunna göra av med alla våra pengar på ingen tid alls". (jag hade nämligen sagt att det militära inte är något för mig, och just den meningen drog han när han förklarade alla fördelar)
Han - " vill du testa? vi kan ta mina pengar också ser vi om du kan göra av med dem " . (ungefär här försökte han sig på min humor. Tyvärr, misslyckades han totalt)
Jag tittar faktiskt på honom ( det hände inte ofta, händelserna i centrum var så mycket intressantare), och säger VISST! Jag menar, hej jag ÄR en fattig student!
Tyvärr gick han inte med på det.
Tyvärr var förresten ett ord jag använde väldigt ofta, och han antydde det. Och att jag fnös ibland, och det tog honom fem minuter innan han sa att jag var lat. (och då gav jag honom fingret. UNDER bordet, man vet ju aldrig)
Resten av den två timmar långa dejten var inte tillräckligt intressant för att jag ska vilja dela med mig av den. Men den avslutades i alla fall i hans bil, han erbjöd mig skjuts då jag skulle vidare till "en vän". Och jag kunde ju bara inte låta bli....
"Happ, är du nöjd nu?" och en riktigt spydig blick på det.
"näe men det kan jag ju inte säga såhär då blir jag alldeles röd ju"
Dryg blick.
"Ja, jag är väldigt nöjd" nähe?
Och han log, så där äckligt belåtet.
"Är du?"
hums, varm choklad med grädde och kanelbulle med min gulliga ekonomi...
"Jo, det är jag"
Och så var det med det. Ingen kram, inte ens en handskakning. Utan tack för skjutsen. Så mycket brydde jag mig. Bara för att vara snäll, och lite för att få känna sig riktigt omtyckt (säg någon som har något emot det rent allmänt). Jag menar, han gillar mitt utseende (som så många andra) och det visste jag sen innan. Och det är inte många som ogillar min personlighet (har jag ens några fiender?), vilket gjorde att jag kunde sitta i två timmar och bara känna mig omtyckt. Han gillar mig, och jag behöver inte ens anstränga mig (eller bry mig för den delen) Bör jag nämna att jag ibland gjorde en "bubbla"? där har ni mängden "jag bryr mig".
En halvtimme senare fick jag ett sms. Min vän säger " ah, är det från...?" och hoppas på att jag ska säga namnet på honom.
Och då slår det mig, jag minns inte ens vad han heter.
"Jag hoppas du är lika nöjd som jag är... även om det var lite stelt i början, hoppas du har förstått att jag inte är någon galen psykopat till förföljare :P"
Jag fnös, det är det jag hela tiden trott och vad jag minns sa jag ingenting om det. Men jag påmindes om att han undet dejten råkade nämna helt fel saker när vi pratade om första gången HAN såg mig. Han nämnde ibland en annan tjej som var med mig, och att tåget gick härifrån in till stan. Jag sa inget, och han sa att han inte mindes det så väl.
Jag FNÖS, igen. Helt plötsligt förstod jag vad det här var för människa.
"inget värt att berätta?"
"inget jag inte redan visste."
"och han har fortfarande inget namn?"
"jo, och det är fortfarande förföljaren."
Jag fnös, igen, skakade på huvudet och slog igen mobilen.
Kommentarer
Trackback
