guldblond

- Vi vill att du skiver ner hur du vill ha det hemma på ett papper. Vad du vill, och vad du inte vill. Så kan du och dina föräldrar prata om det, och komma överens. Tror du att du kan göra det?

Och det är ju en himla bra fråga, till en som bara spelar med för att överleva.

Så jag påbörjade det där "uppdraget" igår.
Med knappt 19 timmar på mig, skulle jag få ner ALLT jag någonsin tyckt varit fel, jobbigt, hur jag velat ha det, vad jag vill ändra på, vad jag vill ska hända, hur det ska gå till... 

Vad i helvete tror dom egentligen? Hur kan det verka rimligt? Ska jag på 19 timmar hinna fundera över allt som jag någonsin tyckt varit fel och samtidigt reflektera över, om det kan ha varit rimligt, om det kan ha funnits en bra anledning till det jag inte gillade, om jag kan ha haft fel i att tycka så, om det är så i andra familjer, om det ska vara så?

Hur fan ska jag veta? Allt jag vet, är att det inte är normalt, att det är fel, att jag mår dåligt av det, har tagit skada av det och kommer må ännu sämre om jag backar tillbaka nu. För nu har jag tagit mig ur det där, och jag vägrar gå tillbaka.
Jag vill inte, inte alls.

Men om jag inte lyder, vad händer då?
Lyder jag, är jag den lilla söta flickan som gör som folk säger åt mig, utan att protestera, krångla eller ifrågasätta så kommer folk förlita sig på att jag gör som jag blivit tillsagd. Dom kommer vara säkra på att jag kommer följa dem som en hund, och forma mig efter deras tycke och smak, deras åsikter. Det är lättast så. Jag får deras förtroende.

Samtidigt, är det tvärtemot det jag egentligen vill. Jag vill inte överhuvudtaget göra det här, och jag ser ingen anledning till att skriva ner hur jag tycker att det ska vara hemma, jag ska inte behöva förklara, det borde vara en självklarhet! Och någon jävel borde ju ha förstått, att jag inte tänker flytta hem ändå (men det är det ingen som har frågat mig om vad jag tycker om det).

Lyder jag inte, kommer jag få problem. Och jag är, ärligt talat, livrädd för problem, livrädd för att någon ska bli sur och förbannad på mig, livrädd för att inte göra som någon vill. För i sådana situationer har jag alltid behövt vara just det.

Så därför skrev jag två jagvill-papper.

Men egentligen är det bara det ena som visar vad jag vill

Och vilket tog jag då med mig?
Jag är så himla konflikträdd, att jag faktiskt beslöt mig för att lyda. För någonting jag lärt mig under min uppväxt är att man tvingas åtsidosätta sig själv för att överleva dagen. Det där sitter, och det kommer ta så lång tid innan jag kan ta den diskussionen. Med mig själv, till att börja med.

Vafan snackar jag om ? Vadå lyda? LYDA?! Är jag nån jävla hund eller? En tam pungråtta, vafan? Har jag inget att säga till om, kan inte jag bara öppna käften och säga vad jag tänker nån gång?!

Om ni bara visste hur ofta jag ger mig själv den utskällningen...

Och vet ni hur det hela slutade då?
Jo, jag kom dit med det jävla pappret, och familjeteamet hade en helt annan åsikt om hur det hela skulle gå till och hade inte fått någon information om något papper(och det fortsätter ju bara att visa på det otroliga samarbetet mellan soc och familjeteamet). Så hem och slänga, känn den känslan :)

Men trots det så fortsätter jag funderar i dem där banorna, varför lyder man? Varför låter man sig själv tvingas till saker man inte vill? Hur pass stor betydelse har uppfostran, och hur djupt sitter det man har lärt sig?