guldblond

snälla, bara försök förstå att jag inte vill ha någonting med dig att göra. Svarar jag inte vill jag inte prata med dig, right? Och svarar jag inte på flera veckor, så kommer jag antagligen inte vilja göra någonting alls med dig ikväll, eller hur?!

Inkommande sms - 19:22
Pendelkillen (aka förföljaren, läs mer här och här) - "Tja, upptagen ikväll? :P"

Ronja på kvällspromenad ställer sig rätt upp och ner och skriker " MEN FÖR IN I HELVETE KAN DU BARA GE UPP!?!?!?!?!!?! "
 



Det är tur att man bor i skogen, där ingen hör en skrika. Sant, lite skrämmande är det också, om han nu faktiskt vet var min brevlåda bor...

Snälla någon, lär mig gå i klackskor...? Jag har vissligen testat, en hel gång, men ni vet... 

Heh. Ronja sitter och tittar på skor... nejnejnej, jag gör inte alls allt för att ha en bra ursäkt till att inte plugga ;)

hej och hå, tänkte bara tala om att jag numera lever i den antika litteraturen med Homeros och Aristoteles och  alla andra coola snubbar som var absolut jättetvugna att skriva en massa strunt om hjältar och myter och gudar och hur man lär sig konsten att tala och vad är meningen med livet?

Just nu? Se till att få allt skolarbete klart i tid, och få bort den där fina "20% frånvaro"-stämpeln som jag nästan kan garantera beror på att intygen inte kommit in/skickats iväg (Ronja tror på de senaste alternativet).

Sen? haha, så fort jag fyller arton... :D Det är dom tankarna som håller mig uppe just nu.
 
 
Såhär ser det ut när jag pluggar (härliga rynkor huh? ^^)
I ett par sekunder, sen låter det pusspusspusspuss!
Världens bästa pluggsällskap <33

Har haft en väldigt udda vecka, några glada stunder, några riktigt tunga stunder. Jobbiga och lätta. Plugghäst och slöfock. Sen och i tid.

Återkommer när jag har tid, natten <3

Funderar på att ta en sådan. Har ju trots allt varit ganska duktig de senaste dagarna, stannade tom i skolan till 17 idag för att få hjälp och plugga vidare med matten! Fick reda på att det är svenskaprov på fredag, samma dag som inlämningen för engelskan alltså. Det betyder att tis-fre kommer gå åt till att konstant plugga.

Men ikväll känner jag bara för att vila. Slappa, sova och bara dö. En vilodag från allt pluggande.'tror jag är värd det.


En halvtimma med Elin och vår skräckis, sen kurar jag ihop mig i en liten hög i sängen, drar på mig mina filtar och täcket, buffar upp kuddarna, gäspar gott, ryser till i hela kroppen, lägger huvudet på kuddarna och somnar sött.


Och det tycker jag FLER borde göra (och det gäller inte bara mina kära vänner!)

natten säger jag redan nu <33

Nån kväll i somras, när jag inte hade mycket bättre för mig hittade jag en bild på Viola... och såhär slutade det: 

Bild från ett av våra studiobesök i våras, viola som modell, jag som fotograf och det är även jag som, efter den kvällen redigerat bilden.

...ställer du upp igen någon dag?

En till bild på Ida, visst är hon vacker? :)

Skyller allt på min mobil idag. Den såg till att jag låg kvar i sängen( som förresten blev mycket mer bekväm när den gick sönder ) till halv tolv och alltså försov mig rejält.
Och den här gången var det inte för att jag snoozade i mer än en timme, nej, larmet har LAGT AV. Huh?! 

Laddgrejen/handsfreegrejen glappar, knapparna funkar inte och har lossnat, batteritid är lika med nada och den stänger av sig/fastnar med jämna mellanrum.




...var är min 3310?

när mina föraningar visar sig stämma. När nivån är lika hög som en halv tandpetare och dom förutsedda beteenderna är så tragiska.
När man inte vill se problemet, och kan vrida på det till oändlighet. När allt handlar om en och samma sak, vad det än handlar om.
När rätt inte är rätt, och uppmärksamheten vägs ojämt.
När jag är viktigare än du, och dina problem, ska du komma med dem nu igen?
När ärlighet gör ont, och förståelsen för andra människors beteenden är noll.

Men just nu ogillar jag mest att min säng precis gick sönder, igen!
Hej golv, men jag klagar inte.

Tror jag iaf. Konstant trött, ser ingen direkt mening med att kliva upp ur sängen. Fryser, kan inte sova, tappat aptiten...
Hon varnade mig för det här, samtalsterapeuten. Och jag varnade henne, jag vet vad som händer jag har levt i det förut.

Men snälla, tro inte att jag har fått för mig något nu. För det har jag inte, inga såna tankar. Jag vill bara inte tvingas till att lyda order och bete mig på ett speciellt sätt och hela tiden behöva tänka på att inte skada familjeryktet och inte vara tillåten att göra det jag känner för och behöva be om tillåtelse jämt och ständigt... 

Jag vill leva, göra vad jag vill och inte behöva be om tillåtelse.
Jag mår inte bra, igen. Back to basics alltså. 



Låt oss hoppas att den där lappen ger utslag i utredningen.

GRATTIS på födelsedagen!!! :D Hoppas dagen varit underbar : )

Kan ju nämna att vi har haft mms-konakt hela dagen ^^ Jag vet, ni är avundsjuka.


Klockan är nio, och det är dags för ronja att sova. Halv två funkar inte längre. Okej, tio är också okej. Speciellt med tanke på att maten inte är klar förrän NU. natten <3

Det händer inte ofta, men ibland blir jag helt tagen av vissa människor. Folk med så starka personligheter att det vibbar om dem, och då betyder inte stark alltid styrka. Såna människor kan jag studera i timmar.

En sån människa såg jag på bussen idag. En liten människa vissligen, med en personlighet som var så mycket större än hon själv.

Jag var tvungen att plocka fram mitt block och skriva ner vad jag såg. Det fanns så mycket! Så sen jag kom hem har jag skrivit, skrivit och skrivit om allt, skrivit ner allt jag har och har haft i huvudet.

Och jag måste säga att det är riktigt skönt att det är tillbaka, skrivarglädjen. En gång kunde jag, kanske att jag kan igen?

Började morgonen med att inse att jag behövde SÖMN. så sov vidare till elvanånting, och tog därefter en riktigt lång dusch. Rakade benen, smörjde in mig och ja, sånt där som tjejer kan ägna flera timmar åt vissa dagar. Jag ägnade två timmar till det, sen fick jag en sån lust att göra något jag inte borde. Kanske man ändå skulle träffa "förföljaren"?  För skojs skull, se vad det är för typ. Känner mig ju ändå hyfsat fräsch nu, och jag har ett par timmar över...

Så jag slängde iväg ett sms, och visst hade han tid att ses. På ett fik i närheten, halv fem.

Sen åkte jag till mitt möte, lackade på bussarna som helt plötsligt tar 10 minuter längre tid och kommer göra att jag missar pendeln precis och att resan till stan tar totalt 2 timmar. Ronja blev lite arg.

Iallafall. Halv fem ställde jag mig utanför apoteket, och väntade på den här människan. Och med tanke på att jag inte hade en aning om hur han såg ut ( inte en aning ! ) så roade jag mig med att stå och gissa.... hmmm, han kanske? nähe. Men han då? okej, han har en unge, men wtf. Näe, han såg inte bra ut... men han? näe, för ung....( som Pongo i fönstret ju! xD  Jag är helt klart disney-skadad. )

Sen kom det någon gående mot mig. Det första som slog mig var att han var kort, och det mindes jag att han sagt tidigare. Det andra som slog mig var att det var en väldigt "liten" människa, alltså inte bara liten som i kort, vilket han var, utan en sån där som inte tar upp någon plats. Finns inte, syns inte, typ.

Så, vi hälsa, inte med ett hej utan hans " jag tyckte väl att jag kände igen hårfärgen " . Jag sa ingenting, men tänkte gjorde jag (jag tänkte MYCKET dumt under denna blinddate). Tror han verkligen att han ska få någon i säng med den meningen? "Ja, fiket ligger åt det här hållet" sa jag och gick ditåt. Och redan här insåg jag att det här inte var något för mig, en kille som är intresserad men ändå inte kan ta initiativ... noooo.

Och det ledde ju till att vi nu hamna i den där fina, "vad vill du ha?"- och "vem betalar"-situationen. För oss såg det ut på följande sätt:
Jag går fram till kassan, och är den som får tilkalla personal(varför är dem aldrig där när man behöver dem?). Och eftersom att det inte kom något "vad vill du ha?" eller liknande så tänker jag att jaja, jag får väl beställa åt mig själv då. "ah, jag vill ha en varm choklad med grädde" finns ingen anledning till kaffe när man ändå inte har något värt att hålla sig vaken och uppmärksam för.
Och gissa vad? Han ska ha samma, två såna alltså.
"och en kanelbulle också" kom jag fram till när jag tänkte efter. Något att fylla ut munnen kan vara bra om man vill ha en bortförklaring till att vara tyst. och kanelbullarna, okej, snäckorna, är ju spiraler som skas ätas i varv, vilket kommer hålla mig sysselsatt. (Nej, som sagt, jag var INTE intresserad. Men lite hungrig trot eller ej.)
Och han slänger med ett wienerbröd.

"Happ, tänkte du försöka betala det här?" säger han till mig. Och jag... har ju INGET intresse i den här människan, så jag tog lite illa upp. Och självklart kunde jag inte låta bli att svara lite spydigt "ah jo, jag tänkte det. Men betala du om du känner för det".

Och NU, nu ni, nu fick han för sig att han skulle ta våra tallrikar till bordet. Var fan kom det ifrån? Helt plötsligt...

Så så löste vi den situationen. Och resten av den dejten? Ja, jag kom fram till att vi inte hade något gemensamt. Inget. Han kunde inte föra ett samtal, var otroligt stel som människa, hade inget eget tänk utan gjorde bara som han blev tillsagd. Nämnde jag att han är soldat? "näe dom sa att jag skulle utbilda mig vidare så det är vad jag gör nu. Sen kommer dom väl och säger åt mig att göra något annat ". Här fnös jag, HÖGT. Ni vet säkert vad jag tycker om att bara göra som man blir tillsagd, om rangordning och ja, ni vet. Ni vet också att jag har mina anledningar, och varför jag har dem.

Och han SKRÖT. "Vi har allt betalt, vi gör egentligen ingenting, vi bara visar att vi finns och får resor betalda, få se världen och kan bo vart vi vill i Sverige, Jag köpte en bil och har ändå massa pengar kvar. Jag kan inte göra slut på mina pengar om jag ens försöker."
Ronja FNYSER, och goes "näe, men så är ju jag tjej, och vi tjejer har en förmåga av att kunna göra av med alla våra pengar på ingen tid alls". (jag hade nämligen sagt att det militära inte är något för mig, och just den meningen drog han när han förklarade alla fördelar)
Han - " vill du testa? vi kan ta mina pengar också ser vi om du kan göra av med dem " . (ungefär här försökte han sig på min humor. Tyvärr, misslyckades han totalt)
Jag tittar faktiskt på honom ( det hände inte ofta, händelserna i centrum var så mycket intressantare), och säger VISST! Jag menar, hej jag ÄR en fattig student!
Tyvärr gick han inte med på det.

Tyvärr var förresten ett ord jag använde väldigt ofta, och han antydde det. Och att jag fnös ibland, och det tog honom fem minuter innan han sa att jag var lat. (och då gav jag honom fingret. UNDER bordet, man vet ju aldrig)

Resten av den två timmar långa dejten var inte tillräckligt intressant för att jag ska vilja dela med mig av den. Men den avslutades i alla fall i hans bil, han erbjöd mig skjuts då jag skulle vidare till "en vän". Och jag kunde ju bara inte låta bli....

"Happ, är du nöjd nu?" och en riktigt spydig blick på det.
"näe men det kan jag ju inte säga såhär då blir jag alldeles röd ju"
Dryg blick.
"Ja, jag är väldigt nöjd" nähe?
Och han log, så där äckligt belåtet.
"Är du?"
hums, varm choklad med grädde och kanelbulle med min gulliga ekonomi...
"Jo, det är jag"

Och så var det med det. Ingen kram, inte ens en handskakning. Utan tack för skjutsen. Så mycket brydde jag mig. Bara för att vara snäll, och lite för att få känna sig riktigt omtyckt (säg någon som har något emot det rent allmänt). Jag menar, han gillar mitt utseende (som så många andra) och det visste jag sen innan. Och det är inte många som ogillar min personlighet (har jag ens några fiender?), vilket gjorde att jag kunde sitta i två timmar och bara känna mig omtyckt. Han gillar mig, och jag behöver inte ens anstränga mig (eller bry mig för den delen) Bör jag nämna att jag ibland gjorde en "bubbla"? där har ni mängden "jag bryr mig".

En halvtimme senare fick jag ett sms. Min vän säger " ah, är det från...?" och hoppas på att jag ska säga namnet på honom.
Och då slår det mig, jag minns inte ens vad han heter.

"Jag hoppas du är lika nöjd som jag är... även om det var lite stelt i början, hoppas du har förstått att jag inte är någon galen psykopat till förföljare :P"

Jag fnös, det är det jag hela tiden trott och vad jag minns sa jag ingenting om det. Men jag påmindes om att han undet dejten råkade nämna helt fel saker när vi pratade om första gången HAN såg mig. Han nämnde ibland en annan tjej som var med mig, och att tåget gick härifrån in till stan. Jag sa inget, och han sa att han inte mindes det så väl.

Jag FNÖS, igen. Helt plötsligt förstod jag vad det här var för människa.

"inget värt att berätta?"
"inget jag inte redan visste."
"och han har fortfarande inget namn?"
"jo, och det är fortfarande förföljaren."

Jag fnös, igen, skakade på huvudet och slog igen mobilen.

Har hänt en heeel del de senaste dagarna. Fick för mig i veckan att jag skulle höra av mig till honom, bara för ovanlighetens skull. Och, självklart, för att få förhöra honom på vad han egentligen vill, vad han egentligen tänker sig och varför haninte gett upp efter sju månader. (det är sinnessjukt!)

Jag - Vad vill du mig egentligen?
Han - Träffa...
(och det svaret gav mig ju så otroligt mycket info, så jag tvingades ställa en till fråga)
Jag - Varför?
Han - För att du var så himla läcker! Vill se om det döljer sig någo trevligt där oxå!
(typ, det är du inte ensam om, ställ dig sist i kön...)
Jag - Jag är alltid trevlig. Vad hoppas du på att få ut av det hela?
(och ungefär här tycker man ju att han borde förstått att jag förhör honom, men icke.)
Han - En vän att träffa fler gånger? Något annat kan inte jag bestämma över...Kan tro att du alltid är trevlig!
( Eh, VAD är det han inte kan bestämma över?! Det är såna meningar som gör mig misstänksam...)
Jag -  Det är mer än sju månader sen du såg mig, tror du verkligen att du fortfarande tycker på samma sätt?
(måste ju fråga, man undrar ju.)
Han - Jag vill helt klart få träffa dig igen och avgöra själv vad jag tycker och tänker efter det :)

Och där slutade jag svara/ställa frågor.



Dagen efter hörde han av sig.

Han - Ska jag ta det som att du inte vill fika imorgon?
(när jag fick smset suckade jag HÖGT. Han kör "tyck synd om mig"-stilen igen, ochdet var den som nästan fick mig på fall förra gången...)
Jag - Jag är upptagen imorgon.
(helt ärligt!!!)
Han - Ok... en annan dag då, eller ska jag ge upp nu igen? Jag är ju i ****** i veckorna, ganska nära och så...
(FORTFARANDE, "tyck synd om mig!". Och för den delen tror jag inte att han ger upp helt den här gången heller...)
Jag - Ja, jag är upptagen en vecka framåt. Hur har du tänkt kring fikat?
( Förhör, igen! )
Han - Jag har inte tänkt så överdrivet mycket, trodde inte du var intresserad av det. Men det finns kanske nåt fik i **** jag kan dyka upp vid och träffa dig? :)
(nah, buuhuuhuu, stackars dig då! Inte för att jag sagt att jag ÄR intresserad av det än.)
Jag - Det gör det inte, då tar jag hellre bussen till *****
(det är iofs. också helt sant. Dessutom vill jag inte riskera att träffa på någon jag känner, OM jag skulle gå med på det här.)
Han - Hehe, ok. Jag har koll på ett trevligt ställe på ett hörn man kan fika på iaf. Det vore trevligt nån eftermiddag eller kväll när du har tid, jag har ofta tid :)

Och där slutade jag svara, igen.

Så frågan är, hur i helvete ska jag göra? Man brukar ju säga att man ska lita på sin första tanke, och min var att det här är en psykopat! Jag vet ju inte ens hur han ser ut, och jag har aldrig pratat med honom. Men samtidigt, tänk om det här är den där underbara människan man letat efter?

Också får jag dom där hemska "tycka synd om"-känslorna, ni vet?
Stackarn har sett någon han tycker är...ja, en hel del. Och han får inte träffa henne, alltså mig. Så min hjärna säger ju lite låt honom träffa mig så blir han nöjd, får sin önskan uppfylld.

Jag kan ju iofs bete mig som ett svin, så han tycker riktigt illa om mig som person. Tyvärr kan jag inte uppföra mig illa, tyvärr tycker de flesta att jag är en underbar person.Tyvärr har jag en förmåga av att flörta lite med allt och alla.

Jag vet ju vad Sara tycker(hon har tom tagit hans nummer), men vad tycker ni andra? Ska jag höra av mig och gå med på en fika, eller låta stackaren "ge upp" igen?

hej och välkommen hem Ronja.

Mor och far springer ut och in genom min dörr för att bära ut och bära in en massa grejor. Ut med alla dynor och andra saker som hamnade i det tillfälliga förrådet och in med tvn !
Lite mer plats nu, skönt :) Kan jag börja med mina "stora" inredningsplaner snart :)

Spåtanten i somras sa ju att hon såg rum och inredning i min framtid, och man kan ju alltid testa. Hon såg förresten PENGAR också xD Massa pengar. Inte helt fel om ni frågar mig!

ni vet, när man måste göra det där jätteroliga samtalet, "vi behöver prata"-samtalet? Behöver göra det idag, och helst få det gjort idag också. Nervös som en jag vet inte vad, för jag har ingen aning om hur han kommer reagera eller vad han kommer säga. Sen kanske jag inte ska begära att han ska säga vad han egentligen tänker och tycker om jag inte vet det själv. Jag tycker... jag tycker att jag borde gå och prata med Britt nu.

Ni vet när man letar bland sina gamla grejer och hittar sånt man saknat, sånt man glömt bort och sånt man helst vill glömma bort? Och ibland hittar man riktiga skatter.

Jag gjorde precis ett fynd.
Hittade gamla block som jag skrivit i för flera år sen. Sitter och bara gapar. Jag är helt chockad.  Kan knappt tro att det är jag som skrivit allt det där. Jag har tänkt, jag har gjort, jag har funderat och planerat och varit riktigt jävla duktig. Det var länge sen jag var det, riktigt jävla länge sen.
Hittade en novell som jag skrev för... vad blir det... fyra år sen? Jag var typ 13 då.  
Och jag förstår plötsligt varför min dåvarande svenskalärare gillade mig så mycket. Jag är imponerad av mig själv.

Men jag kan f inte minnas när jag skrev allt det här. Eller ens att jag tänkt tanken. Vad hände sen, var tog jag vägen? Kan det vara så att jag på något sätt ÄR bättre än jag tror mig vara? Kan jag? Varför slutade jag tro på mig själv? ( VEM DÖDADE MIG? )

Jag är rädd. Det känns som att jag hittat en del av mig själv, som jag inte visste fanns. Som jag inte minns. Och det är ju sant, det är så det är.
 
VAD FAN ÄR DET HÄR?

- inte plugga, mys med mig istället!

Ja, vem skulle inte vilja det? 5 frågor kvar, sen så är jag klar med kvällens pluggande inför morgondagen psykologiprov. Hyffsat förberedd, ganska ovanligt att jag är det numera. Kanske för att det här intresserar mig? Kanske för att jag ständigt pratat om just det här med terapeuterna(eh, svårt ord, terapimänniskorna) de senaste halvåret?
Jobbigast är väl att jag gräver ner mig i varenda fråga och ser det utifrån mig själv och mitt liv, varför jag/dem gjort si och så, och varför det blev som det blev.

 Vilken komponent ska man ändra om man vill förändra sin attityd till något? Ronja pluggar vidare, 4 frågor to go.