guldblond

Jahaja, klockan är snart midnatt och jag är redo att börja skriva uppsatsen. Känns som att det är dags nu, har bara ett dygn på mig och ska klämma in lite sömn och ett möte på den tiden. Men helt ärligt, jag har inte bara varit lat och skjutit fram den, jag orkar faktiskt inte med att göra allt i tid, och ordentligt. Det där lät helt fel, menar att jag inte kan prestera jämt och ständigt, mitt humör går i vågor och tankarna lika så. Och tillåter jag inte tankarna att komma fram så blir det sådär igen, allt finns men bor lååååångt långt bak i det jag tränger bort. Blablabla, jag förstår inte mina egna tankar och meningar längre. Hela jag har gått nernernerner. Riktigt långt ner och jag har ingen lust till något. Ingen glädje alls, vet inte ens om jag kan skratta längre.

Inte för att jag behöver skratta, det här är ändå inte kul. Inte någonstans. Och vart vänder man sig nu? Nu lär jag ha gjort allt, eller? Någon som har något förslag? För jag ser bara en massa återvändsgränder.

"... ungar som tror att dom bara kan komma hit och få hjälp..."

Jag har skrivit om detta hundra gånger nu känns det som. Jag ångrar mig ständigt, känns som att det inte har någon större betydelse om jag skriver det eller inte. Samtidigt tror jag att det är bra att få sina tankar nerskrivna. Folk har ju oftast det som råd till andra, jag också, när någon ber om hjälp och  råd, tips... när det är förmycket, när man inte vet.

Jag vet bara inte hur jag ska reda ut allt. Just nu ligger allt allt allt blandat i en stor tunna lååååångt bak, för jag förtränger. Allt.

Yay, snart är jag känslokall och empatilös igen! Utan minnen, utan glädje, bara vandrande. Yay, det är så mitt mål i livet, verkligen! snart har jag uppnått allt jag vill, snart kan jag gå och lägga mig nöjd om kvällarna! rädda mig från det här!

Å andra sidan så tror jag ganska benhårt på att det blir jag själv som får rädda mig själv i slutändan. Det verkar vara ganska så hopplöstt på alla andra punkter. Utöver den där sista "saken", som jag nu mest väntar samtal ifrån. Förhoppningsvis är det "rätt" samtal, det som räddar mig.

Eller så är det det jag faktiskt skulle lägga mina pengar på, det där de säger "tyvärr så finns det inte tillräckligt med bevis för att vi ska kunna föra detta vidare".

Jag vet ju, att detär nästintill omöjligt att få igenom något, och nu vill jag helst av allt bara få hjälp. Att JAG iaf får hjälp därifrån, härifrån. Så egoistisk tänker jag faktiskt vara, usch och fy på mig som är det. Sätter mig själv först, det är inte okej.

Men det verkar vara det "lättaste" alternativet nu, så som jag ser det. Mina .... kommer vissligen inte förstå varför, men jag ser hellre att jag inte har några än att ha dem "här", spelandes.

Sist soc sket på mig(fina uttryck här) så sa jag faktiskt att jag bara spelade. Kommer inte ihåg i vilket samband, förtränga allt, men jag vet att jag sa det. Jag sa också att det jag hört mest genom min uppväxt är felknullade ungjävel. Underbara ord för ett barn att höra, tack för det!

Åh, vad gott jag skrattar ibland, åt folk och deras "problem". Vad lite man kan veta om världen. Snacka om bubbla. Åh nej, jag har ingen mjölk hemma, NU GÅR VÄRLDEN VERKLIGEN UNDER!, och nu är det verkligen mest SYND om mig, nu ska ni verkligen bry er mest om mig för det är faktiskt mest synd om mig och bara för det så kan jag göra helt onaturliga saker för gör jag det då är det ännu mer synd om mig och ni får gärna prata om mig för då hamnar jag verkligen i centrum, för allt handlar om mig. Men tyck inte synd om mig, det är jätteviktigt för det hjälper faktiskt inte och ni förstår ändå inte!.
Jag skrattar i mitt huvud ganska ofta. Och jag fnyser gärna högt åt hela situationen.


Och på tal om skratt, igår fick jag mig ett gott "skratt". Det där HAAAAH!-skrattet när man fick rätt, ni vet? Det använde jag igår, så underbart att bara "vad va det jag sa? huh? :D"

Anyway, 157. klarar jag det här klarar jag allt, ensam är stark osv. Två hundar i sängen blir det i natt och det kommer så sluta med att jag får sova på golvet.

Jag känner mig så otroligt ensam. Det var inte det här jag ville! sitta och göra ingenting hela dagarna, för att det är det enda jag kan. Har absolut ingen att prata med, både familj- och släktlös som man är. Jag kankankan verkligen inte bara gå ner och låtsas som ingenting på så sätt, jag gör judet nu men jag kan inte glömma bort allt, allt som hänt, allt som varit, allt JAG varit. De vinner då, och nej tack säger jag bara.

Det här är så inte rättvist, jävla skitlagar det finns. Bajs på dem! Kul att ni inte gjorde det bättre på något sätt, hjälp va synd jag tycker om mindre barn som också säger sanningen, och inte en jävel kan göra något för dem. Utöver att skita ner lite hemma, lite till bara. Det kan alltid bli värre.

Som de sa, när jag satt och väntade i min ensamhet och råkade ha de stora öronen på mig... " också kommer dem hit och tror att vi kan hjälpa dem! hahahaha... "

jag letar
efter mig själv. jag vet inte vart jag är längre,
vem jag är, vad jag gillar och inte gillar.
Allt är bara ett enda stort virrvarr
Så många skepnader på så många ställen.
Så många att hålla nöjda,
så många roller som jag måste spela,
måste.

För annars går det illa, annars rasar allt ihop.
Och det hänger på mig, allt hänger på mig.
Jag överlever inte om jag inte orkar.
Faller jag nu blir jag någon annan.
En låtsasversion av migsjälv, igen.

Jag vill bara vakna upp en morgon och känna mig så otroligt nöjd med livet som det är. Känna att det här, det är jag och jag trivs så bra. Inte detta ständiga bytandet, smälta in överallt och inte riktigt tycka något. bara överleva. FAN, jag hatar det! Snälla någon bara ge mig en enkelbiljett härifrån, till en ny start. Låt mig börja om på nytt.

Kan det här ta slut någon gång, så jag slipper ha allt ansvar för världsfreden och bara få leva mitt liv? för hej vad allt ramlar ihop om jag ställer mig rakt upp och ner och säger som det är nu.

varför fick jag aldrig vara barn? varför har jag alltid behövt ha en massa ansvar och saker att tänka på? varför fick inte jag leka i sandlådan utan att  behöva höra vad som kunde finnas i den, vad jag skulle akta mig för och vad jag jag inte fick göra?

Varför fick jag aldrig göra något spontant, utan massa förvarningar?

Kan jag, snälla snälla snälla någon bara få slippa allt jävla ansvar innan jag ramlar sönder och samman?!

Det ringde precis, och väckte mig. Jag visste direkt vem det var trots det dolda numret.

svarade på frågor, lyssnade på vad som händer. Och gav honom numret han frågade efter.
 

Och nu sitter jag här, och vet inte riktigt vad jag ska tycka. som i fredags antagligen. Super att det händer något, och det är så det kommer verkar på  mig, men huvudet säger "du kan råka illa ut nu".

Idag får dem reda på  vad "det där jag gjorde" handlar om. Jag vet inte om det känns så bra, jag hade hellre velat vara i skolan nu om det blir problem.
Om det blir problem.

"Så länge jag kan minnas" är en av mina standardfraser på förhör, och när jag tvingas berätta om mig själv. Jag tänker använda den nu också, för att det är så.

För så länge jag kan minnas har jag gått in i en mörkare period under vinterhalvåret. I början bara ett kort tag, ett par veckor som tillsist blev ett par månader. Sist var i våras, då var jag riktigt nere ett tag ( och det passade sig inte riktigt att lämna mig när jag mådde som sämst, bara så du vet! ). Men nej, det var inget ni märkte. Jag är en mästare på skådespel, född teaterapa.
Egentligen var det inte bara det att jag blev dumpad under en månads tid hur hemsk får man vara?! (japp mina vänner, det var så lång tid det tog.), det var massor bakom fasaden utöver "det där"  och "det där".

Förra vintern-våren var precis som alla andra. Ingen livslust, ingen ork, inga känslor. Ett skal. Allt positivt vänds automatiskt till något negativt, självkänslan sjunker som en sten och jag varken minns, tänker, tycker eller vill något alls. Ingen spontanitet. Bara måsten och krav, gör som du ska, kom ihåg det, gör inte si, gör inte så...massa hjärnspöken, masa tycken som inte är mina, massa åsikter som bara finns där. Föreställningar om hur det är. Inga drömmar, inga framtidsplaner, ingen syn framåt, inget bakåt heller för det delen.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det för er, jag kan knappt beskriva det för mig själv, så jag tänker sluta där.


I våras var jag nära att ge upp. Japp, precis på det sättet ni tänker er. Precis på det sättet. Precis som våren innan det, (och speciellt våren innan det) och många vårar innan dess. Det här har jag inte berättat för någon, aldrig erkänt det för mig själv. Men jag behöver nog göra det nu. Förstå att jag inte gör det här mot mig själv, det här är ingenting jag kan kontrollera och det är inte mitt fel.

Nu.
För förra våren sa jag till mig själv, inte en vinter till. Jag gjorde vad jag kunde, det som krävdes. Jag berättade allt, skrek på hjälp. Fick någon typ av hjälp, och troligen den bästa tiden i mitt liv.


Och nu sitter jag här, igen. Jag lärde mig att det inte hjälper att be om den typen av hjälp, bara tillfälligt. Och framför mig har jag en lång vinter, en vinter som inte ens har börjat. EN, en enstaka "sak" är fortfarande "intresserade" av det som händer/hände mig. Förhoppningsvis blir de på något sätt min räddning, men chanserna är små då det här är papperssverige, ordentliga sverige, och här krävs mer än någons ord för att det ska hända något.

Årets mörka period har redan börjat är jag rädd. Den har börjat smyga sig på, och jag vet inte om jag orkar höll jag på att säga, men jag ska nog säga som det är, det jag egentligen inte kan erkänna - jag tror inte att jag klarar det här en gång till. Jag orkar inte kämpa, orkar inte slåss. Orkar inte stå på mig, det är en sån tuff kamp, en ständig kamp.
Jag har kämpat tillräckligt! Men tydligen inte tillräckligt (och den som tror att jag gråter nu tror helt rätt).
 

Jag är förlorad.

på 19 dagar ska ca 400 sidor in i mitt huvud, så jag förstår dem dessutom. Och trafik är ju som sagt VERKLIGEN MIN GREJ, så det blir inga problem alls.


Seriöst, va gör jag det här för? En massa skit som jag inte förstår som ska in i huvudet för att det kan vara bra att ha ett körkort i framtiden. Och jag som inte ens tänker ha en fucking bil, jag VÄGRAR, vad ska jag med körkort tll? ("man ba allå?!"). Satans "kan vara bra att ha", men jag tackar väl mig själv för det här om några år.

Nu ska jag plugga matte, för ANDRAGRADSEKVATIONER, det är minsann också något som kan vara bra att kunna i framtiden  ( och jag är en dammmvippa ).

tips: levande ljus för att varva ner funkar bäst när man är för pigg för att sova, ingen bra idé när man redan är övertrött... det kan mycket väl hända att man somnar ifrån dem då och det är mindre bra...

Efter 16 timmars sömn (16!) sitter jag nu hyffsat utvilad med varm mjölk och honung(uppdrag: rädda halsen), gör trafikuppsatsen(!), min matte och hjälper lillebror med hans matte. Födelsedagspresent ska lämnas efter sex och fka på det,  sen kommer förhoppningsvis Jessica och Alexandra över ikväll för lite film/tv-tittande :) om det nu inte blir för sent.

-Viola, kulturhuset nu i veckan?

japp, det gör jag. Träffade en "gammal" vän på bussen och bjöd över henne hit. Pinsamt nog är vi grannar men det lär ju vara.... hundra år sen sist vi sågs? Minst 2 år sen, och då är frågan hur fan man kan missa varandra i 2 år...

Jag är förresten hemma i något som kallas tid. Tidigare än jag faktiskt brukar lämna skolan (halvdagar? vänta,, jag känner igen ordet...). Och jag gick i säng i tid igår(!). Så jag är stolt :)

Fredde, min älskling ligger på golvet och jag i sängen. Allt är alltså som det SKA vara, egentligen, efter många protester från Freddes håll, haha :P

och bara för att, Fredde rynkboll och matte. Ni har sett bilden förut, men han är alltid lika söt så :P

Som punkt två på listan står det "sova tillräckligt". Alltså mer än de 2-4 timmar jag sover nu. för, som någon sa till mig senast i förrgår, så håller det inte i längden.
Sova vid 22 tyckte hon var lagom, så jag tänkte köra på det.  Och jag som brukar komma i säng vid halv två... good luck Ronja xD

Kan ju säga att nr 1 funkar jättebra, inget godis hittills :D Blev dock lite småsugen idag på pressbyrån, men mest för att jag inte visste vad jag skulle köpa istället... chips, nötter... vad finns det mer? frukt?

Så nu ska jag varva ner med lite läsning i körkortboken, då lär jag somna snabbt!
pussen <3

Kortsiktiga och långsiktiga.
Verkliga och overkliga.
Stora och små.

tände ljus ikväll, bara för att jag kände för det, och för att jag numera kan. Krävdes ett större bråk med mina spöken (som tyvärr är tillbaka) innan jag vågade tända dem. Men nu har dom brunnit i flera timmar och jag mår riktigt bra  av det.

Så bra att jag vågade lämna dom tända när jag gick en sväng.

Och jag vet, man ska inte göra det. Men, bara för att det hemma hos mig alltid varit strängt förbjudet så kändes det så skönt att göra det ändå. Få upptäcka att det inte måste hända något hemskt bara för att man gör det en gång eller om man skulle råka glömma bort det av misstag.

Visst, man ska inte glömma bort sånt (tro mig, jag kan alla följder av att lämna levande ljus), men för mig kändes det....som när man var liten och inte tittade åt båda håll fast man visste att man skulle, ni vet?

Som ett litet busbarn, så kände jag mig ikväll.

för att jag lämnade ett par levande ljus i fem minuter(och jag har samma känsla när jag lämnar ett rum utan att stänga dörren/låsa alla dörrar när jag hämtar posten).






Ibland är det bara så sjukt

ni vet när man måste lämna ifrån sig något som man inte känner sig nöjd med? Det är vad jag gör nu.

Svenskan är "klar". inte helt klar, men så gott som. Och jag är så långt ifrån nöjd man kan vara. Känns inte bra, jag gillar inte det jag har skrivit, jag ser inget som helst samband till någonting... men nu tvingar jag mig själv att lämna ifrån mig det ändå. I tre dagar har jag suttit med det här, och jag har gjort mitt bästa med tanke på "allt".




"Allt".

Nu ska här duschas, sen lite honungsmjölk också sängen :] Natten!