Ledig kväll?
Men ikväll känner jag bara för att vila. Slappa, sova och bara dö. En vilodag från allt pluggande.'tror jag är värd det.
En halvtimma med Elin och vår skräckis, sen kurar jag ihop mig i en liten hög i sängen, drar på mig mina filtar och täcket, buffar upp kuddarna, gäspar gott, ryser till i hela kroppen, lägger huvudet på kuddarna och somnar sött.
Och det tycker jag FLER borde göra (och det gäller inte bara mina kära vänner!)
natten säger jag redan nu <33
Vackra Viola
Bild från ett av våra studiobesök i våras, viola som modell, jag som fotograf och det är även jag som, efter den kvällen redigerat bilden.
...ställer du upp igen någon dag?
Är det rädsla, eller bara larv?
Och jag blev ställd. Helt paff, gamla minnen fladdrade framför ögonen på mig samtidigt som jag stod där, och bara tittade. Som en åskådare, vad fan, det var ju det här som inte fick hända?
Så jag gick därifrån, och nu sitter jag och vet inte riktigt vad jag ska göra. ställer frågor till mig själv, men finner inga bra svar.
Vad var det egentligen som hände? Varför reagerade jag så, och vad var det egentligen jag kände?
Och vad är jag egentligen rädd för? Det kan jag iallafall svara på, det här var steget innan DET.
Jag har blivit tillsagd att höra av mig, direkt när jag känner mig rädd. Men var jag rädd, eller var det bara larv? Borde jag klara av det där, är jag bara en jobbig och trotsig tonåring med ett jävla beteende? Om inte, är min rädsla tillräckligt stark för att någon ska göra något åt det här, för att någon ska KUNNA göra något åt det här kanske det heter? Vad händer mig, om jag säger ifrån nu? Så mycket frågor, så mycket tvekan....
Ställer frågan till mig själv, igen. Är jag rädd?
Jag vet bara att jag känner igen känslan, den här känslan har jag alltid haft, sålänge jag kan minnas har den funnits där i bakgrunden och bara väntat. Jag blir helt stel, helt ställd och tom i huvudet, har en stark "springa från platsen"-känsla, vill bara krypa ihop till en boll i ett hörn och försvinna.
Är det rädsla jag känner? Vad är rädsla, för er?
Ida
En till bild på Ida, visst är hon vacker? :)
teknikens fel
Och den här gången var det inte för att jag snoozade i mer än en timme, nej, larmet har LAGT AV. Huh?!
Laddgrejen/handsfreegrejen glappar, knapparna funkar inte och har lossnat, batteritid är lika med nada och den stänger av sig/fastnar med jämna mellanrum.
...var är min 3310?
jag ogillar...
När man inte vill se problemet, och kan vrida på det till oändlighet. När allt handlar om en och samma sak, vad det än handlar om.
När rätt inte är rätt, och uppmärksamheten vägs ojämt.
När jag är viktigare än du, och dina problem, ska du komma med dem nu igen?
När ärlighet gör ont, och förståelsen för andra människors beteenden är noll.
Men just nu ogillar jag mest att min säng precis gick sönder, igen!
Hej golv, men jag klagar inte.
Vem har vackraste hunden?
Mattes kärlek <3
Jag har gett upp.
Hon varnade mig för det här, samtalsterapeuten. Och jag varnade henne, jag vet vad som händer jag har levt i det förut.
Men snälla, tro inte att jag har fått för mig något nu. För det har jag inte, inga såna tankar. Jag vill bara inte tvingas till att lyda order och bete mig på ett speciellt sätt och hela tiden behöva tänka på att inte skada familjeryktet och inte vara tillåten att göra det jag känner för och behöva be om tillåtelse jämt och ständigt...
Jag vill leva, göra vad jag vill och inte behöva be om tillåtelse.
Jag mår inte bra, igen. Back to basics alltså.
Låt oss hoppas att den där lappen ger utslag i utredningen.
GRATTIS!
GRATTIS på födelsedagen!!! :D Hoppas dagen varit underbar : )
Kan ju nämna att vi har haft mms-konakt hela dagen ^^ Jag vet, ni är avundsjuka.
Klockan är nio, och det är dags för ronja att sova. Halv två funkar inte längre. Okej, tio är också okej. Speciellt med tanke på att maten inte är klar förrän NU. natten <3
skrivarlust på buss
En sån människa såg jag på bussen idag. En liten människa vissligen, med en personlighet som var så mycket större än hon själv.
Jag var tvungen att plocka fram mitt block och skriva ner vad jag såg. Det fanns så mycket! Så sen jag kom hem har jag skrivit, skrivit och skrivit om allt, skrivit ner allt jag har och har haft i huvudet.
Och jag måste säga att det är riktigt skönt att det är tillbaka, skrivarglädjen. En gång kunde jag, kanske att jag kan igen?
Blinddate idag
Så jag slängde iväg ett sms, och visst hade han tid att ses. På ett fik i närheten, halv fem.
Sen åkte jag till mitt möte, lackade på bussarna som helt plötsligt tar 10 minuter längre tid och kommer göra att jag missar pendeln precis och att resan till stan tar totalt 2 timmar. Ronja blev lite arg.
Iallafall. Halv fem ställde jag mig utanför apoteket, och väntade på den här människan. Och med tanke på att jag inte hade en aning om hur han såg ut ( inte en aning ! ) så roade jag mig med att stå och gissa.... hmmm, han kanske? nähe. Men han då? okej, han har en unge, men wtf. Näe, han såg inte bra ut... men han? näe, för ung....( som Pongo i fönstret ju! xD Jag är helt klart disney-skadad. )
Sen kom det någon gående mot mig. Det första som slog mig var att han var kort, och det mindes jag att han sagt tidigare. Det andra som slog mig var att det var en väldigt "liten" människa, alltså inte bara liten som i kort, vilket han var, utan en sån där som inte tar upp någon plats. Finns inte, syns inte, typ.
Så, vi hälsa, inte med ett hej utan hans " jag tyckte väl att jag kände igen hårfärgen " . Jag sa ingenting, men tänkte gjorde jag (jag tänkte MYCKET dumt under denna blinddate). Tror han verkligen att han ska få någon i säng med den meningen? "Ja, fiket ligger åt det här hållet" sa jag och gick ditåt. Och redan här insåg jag att det här inte var något för mig, en kille som är intresserad men ändå inte kan ta initiativ... noooo.
Och det ledde ju till att vi nu hamna i den där fina, "vad vill du ha?"- och "vem betalar"-situationen. För oss såg det ut på följande sätt:
Jag går fram till kassan, och är den som får tilkalla personal(varför är dem aldrig där när man behöver dem?). Och eftersom att det inte kom något "vad vill du ha?" eller liknande så tänker jag att jaja, jag får väl beställa åt mig själv då. "ah, jag vill ha en varm choklad med grädde" finns ingen anledning till kaffe när man ändå inte har något värt att hålla sig vaken och uppmärksam för.
Och gissa vad? Han ska ha samma, två såna alltså.
"och en kanelbulle också" kom jag fram till när jag tänkte efter. Något att fylla ut munnen kan vara bra om man vill ha en bortförklaring till att vara tyst. och kanelbullarna, okej, snäckorna, är ju spiraler som skas ätas i varv, vilket kommer hålla mig sysselsatt. (Nej, som sagt, jag var INTE intresserad. Men lite hungrig trot eller ej.)
Och han slänger med ett wienerbröd.
"Happ, tänkte du försöka betala det här?" säger han till mig. Och jag... har ju INGET intresse i den här människan, så jag tog lite illa upp. Och självklart kunde jag inte låta bli att svara lite spydigt "ah jo, jag tänkte det. Men betala du om du känner för det".
Och NU, nu ni, nu fick han för sig att han skulle ta våra tallrikar till bordet. Var fan kom det ifrån? Helt plötsligt...
Så så löste vi den situationen. Och resten av den dejten? Ja, jag kom fram till att vi inte hade något gemensamt. Inget. Han kunde inte föra ett samtal, var otroligt stel som människa, hade inget eget tänk utan gjorde bara som han blev tillsagd. Nämnde jag att han är soldat? "näe dom sa att jag skulle utbilda mig vidare så det är vad jag gör nu. Sen kommer dom väl och säger åt mig att göra något annat ". Här fnös jag, HÖGT. Ni vet säkert vad jag tycker om att bara göra som man blir tillsagd, om rangordning och ja, ni vet. Ni vet också att jag har mina anledningar, och varför jag har dem.
Och han SKRÖT. "Vi har allt betalt, vi gör egentligen ingenting, vi bara visar att vi finns och får resor betalda, få se världen och kan bo vart vi vill i Sverige, Jag köpte en bil och har ändå massa pengar kvar. Jag kan inte göra slut på mina pengar om jag ens försöker."
Ronja FNYSER, och goes "näe, men så är ju jag tjej, och vi tjejer har en förmåga av att kunna göra av med alla våra pengar på ingen tid alls". (jag hade nämligen sagt att det militära inte är något för mig, och just den meningen drog han när han förklarade alla fördelar)
Han - " vill du testa? vi kan ta mina pengar också ser vi om du kan göra av med dem " . (ungefär här försökte han sig på min humor. Tyvärr, misslyckades han totalt)
Jag tittar faktiskt på honom ( det hände inte ofta, händelserna i centrum var så mycket intressantare), och säger VISST! Jag menar, hej jag ÄR en fattig student!
Tyvärr gick han inte med på det.
Tyvärr var förresten ett ord jag använde väldigt ofta, och han antydde det. Och att jag fnös ibland, och det tog honom fem minuter innan han sa att jag var lat. (och då gav jag honom fingret. UNDER bordet, man vet ju aldrig)
Resten av den två timmar långa dejten var inte tillräckligt intressant för att jag ska vilja dela med mig av den. Men den avslutades i alla fall i hans bil, han erbjöd mig skjuts då jag skulle vidare till "en vän". Och jag kunde ju bara inte låta bli....
"Happ, är du nöjd nu?" och en riktigt spydig blick på det.
"näe men det kan jag ju inte säga såhär då blir jag alldeles röd ju"
Dryg blick.
"Ja, jag är väldigt nöjd" nähe?
Och han log, så där äckligt belåtet.
"Är du?"
hums, varm choklad med grädde och kanelbulle med min gulliga ekonomi...
"Jo, det är jag"
Och så var det med det. Ingen kram, inte ens en handskakning. Utan tack för skjutsen. Så mycket brydde jag mig. Bara för att vara snäll, och lite för att få känna sig riktigt omtyckt (säg någon som har något emot det rent allmänt). Jag menar, han gillar mitt utseende (som så många andra) och det visste jag sen innan. Och det är inte många som ogillar min personlighet (har jag ens några fiender?), vilket gjorde att jag kunde sitta i två timmar och bara känna mig omtyckt. Han gillar mig, och jag behöver inte ens anstränga mig (eller bry mig för den delen) Bör jag nämna att jag ibland gjorde en "bubbla"? där har ni mängden "jag bryr mig".
En halvtimme senare fick jag ett sms. Min vän säger " ah, är det från...?" och hoppas på att jag ska säga namnet på honom.
Och då slår det mig, jag minns inte ens vad han heter.
"Jag hoppas du är lika nöjd som jag är... även om det var lite stelt i början, hoppas du har förstått att jag inte är någon galen psykopat till förföljare :P"
Jag fnös, det är det jag hela tiden trott och vad jag minns sa jag ingenting om det. Men jag påmindes om att han undet dejten råkade nämna helt fel saker när vi pratade om första gången HAN såg mig. Han nämnde ibland en annan tjej som var med mig, och att tåget gick härifrån in till stan. Jag sa inget, och han sa att han inte mindes det så väl.
Jag FNÖS, igen. Helt plötsligt förstod jag vad det här var för människa.
"inget värt att berätta?"
"inget jag inte redan visste."
"och han har fortfarande inget namn?"
"jo, och det är fortfarande förföljaren."
Jag fnös, igen, skakade på huvudet och slog igen mobilen.
Det onda har flyttat på sig
Nu gör det inte längre ont under högra skulderbladet, utan i midjehöjd på vänster sida av ryggen. Svårt att andas.
På tv pratar dem om placeringar, intressant.
"det finns inga tecken utifrån som pekar på att det skulle vara några problem".
Syns inte, finns inte?
Godmorgon världen
Idag, liksom igår och i förrgår, tänker jag plugga.
Samhäll fortfarande. Känner att jag nästan fått kläm på det nu, känns väldigt bra. För nu har jag bestämt mig, jag ska se till att få de betyg jag förtjänar(göra så gott jag kan)! Ska klämma in lite engelska, svenska, foto och graf också, om jag hinner.
I övrigt, stickar jag vidare. snart är framstycket också klart, saknar istortsett bara garnet till ärmarna och den stora polokragen jag tänkt mig... Så snart har jag en hel tröja ! :D
Mardröm, = sann dröm?
Kommer ni ihåg mardrömmen jag berättade om ? Då trodde jag nästan att det var framtiden jag såg i drömmen, det jag var rädd för.
Jag insåg precis, att det nog kan ha varit en sann dröm. Har fått ont i massa ben i kroppen när jag legat/suttit stilla "för länge", och dem ömmar, precis som i drömmen.
Just nu har jag jätteont i ryggen, precis under ena skulderbladet. Häromdagen precis innan jag skulle somna låg jag på sidan och kände hur någonting flyttade på sig vid revbenen. Skitläskigt.
Börjar se tecken på viktminskning på armarna också. Måste alltså väga mig imorgon. Även om jag vet svaret... få se... thai i torsdags var väl senaste stora måltiden(senaste överhuvudtaget)? Och det var den största under den här tiden...
Och hur jag har förändrats psykiskt vill jag inte ens veta. Men jag vet, att jag har den där känslan som jag hade i drömmen, den där onda känslan i huvudet. Och den gör ont. Huvudet gör inte ont som i "aj", utan känslan gör ont som i "stopp", "forma om".
Men tänk om, det var en sann dröm? Betyder det att... att jag kommer må så hemskt? Att jag är på väg åt det hållet? ska jag vara ärlig så har det redan börjat och jag märker av det. Mitt huvud säger numera; det här är normalt, det finns inga fel, det ska vara såhär. och jag som lovade mig själv att aldrig gå tillbaka dit. Fan.
Men jag klagar inte. Det finns folk som har det värre. Det ska tydligen vara såhär så; le och se glad ut! 
Ronja. Ler, skrattar och ser glad ut. Med en cola.
förföljaren, ge mig råd!
Jag - Vad vill du mig egentligen?
Han - Träffa...
(och det svaret gav mig ju så otroligt mycket info, så jag tvingades ställa en till fråga)
Jag - Varför?
Han - För att du var så himla läcker! Vill se om det döljer sig någo trevligt där oxå!
(typ, det är du inte ensam om, ställ dig sist i kön...)
Jag - Jag är alltid trevlig. Vad hoppas du på att få ut av det hela?
(och ungefär här tycker man ju att han borde förstått att jag förhör honom, men icke.)
Han - En vän att träffa fler gånger? Något annat kan inte jag bestämma över...Kan tro att du alltid är trevlig!
( Eh, VAD är det han inte kan bestämma över?! Det är såna meningar som gör mig misstänksam...)
Jag - Det är mer än sju månader sen du såg mig, tror du verkligen att du fortfarande tycker på samma sätt?
(måste ju fråga, man undrar ju.)
Han - Jag vill helt klart få träffa dig igen och avgöra själv vad jag tycker och tänker efter det :)
Och där slutade jag svara/ställa frågor.
Dagen efter hörde han av sig.
Han - Ska jag ta det som att du inte vill fika imorgon?
(när jag fick smset suckade jag HÖGT. Han kör "tyck synd om mig"-stilen igen, ochdet var den som nästan fick mig på fall förra gången...)
Jag - Jag är upptagen imorgon.
(helt ärligt!!!)
Han - Ok... en annan dag då, eller ska jag ge upp nu igen? Jag är ju i ****** i veckorna, ganska nära och så...
(FORTFARANDE, "tyck synd om mig!". Och för den delen tror jag inte att han ger upp helt den här gången heller...)
Jag - Ja, jag är upptagen en vecka framåt. Hur har du tänkt kring fikat?
( Förhör, igen! )
Han - Jag har inte tänkt så överdrivet mycket, trodde inte du var intresserad av det. Men det finns kanske nåt fik i **** jag kan dyka upp vid och träffa dig? :)
(nah, buuhuuhuu, stackars dig då! Inte för att jag sagt att jag ÄR intresserad av det än.)
Jag - Det gör det inte, då tar jag hellre bussen till *****
(det är iofs. också helt sant. Dessutom vill jag inte riskera att träffa på någon jag känner, OM jag skulle gå med på det här.)
Han - Hehe, ok. Jag har koll på ett trevligt ställe på ett hörn man kan fika på iaf. Det vore trevligt nån eftermiddag eller kväll när du har tid, jag har ofta tid :)
Och där slutade jag svara, igen.
Så frågan är, hur i helvete ska jag göra? Man brukar ju säga att man ska lita på sin första tanke, och min var att det här är en psykopat! Jag vet ju inte ens hur han ser ut, och jag har aldrig pratat med honom. Men samtidigt, tänk om det här är den där underbara människan man letat efter?
Också får jag dom där hemska "tycka synd om"-känslorna, ni vet?
Stackarn har sett någon han tycker är...ja, en hel del. Och han får inte träffa henne, alltså mig. Så min hjärna säger ju lite låt honom träffa mig så blir han nöjd, får sin önskan uppfylld.
Jag kan ju iofs bete mig som ett svin, så han tycker riktigt illa om mig som person. Tyvärr kan jag inte uppföra mig illa, tyvärr tycker de flesta att jag är en underbar person.Tyvärr har jag en förmåga av att flörta lite med allt och alla.
Jag vet ju vad Sara tycker(hon har tom tagit hans nummer), men vad tycker ni andra? Ska jag höra av mig och gå med på en fika, eller låta stackaren "ge upp" igen?
Tankar i natt.
Just det där "du är en ordentlig flicka och vi tror på det du säger, men det finns inga tecken på att du far illa. Du sköter skolan, du knarkar inte, du gör inte dig själv illa. Alltså kan vi inte hjälpa dig."
Och det såg säkert ut som att jag bara tog emot informationen och accepterade svaret. Rätt upp och ner bara, visst, det låter jättebra!
Jag hade velat sett ut så -> O.O?!?!?!?! för det var så jag kände. Innerst inne sådär. Jag hade velat säga, ursäkta? Vafan är det du sitter och säger? Hör inte du hur sjukt det där låter? är man "ordentlig" så blir man trodd med får ingen hjälp, men visar man att man mår dåligt så kommer ingen jävel att tro på en. VaF gör ni egentligen?!
Men jag är en sådan ordentlig flicka, att jag valde att sitta tyst och hålla med.
Och det där fina "det kommer självklart finnas insyn". Aha, och hur kommer det sig att ni inte hör av er än då? Är jag ensam nu? Är ensam stark? (för jag känner att jag faller, och ingen försöker hindra det.)
Bild från igår.
den underbara tanken om djurhimlen.
Men det är en vacker tanke <3 See you there.
Nu behöver jag min hund.
bamboo
Träna Chief
Jobbar mest med framåt, stanna, och varsågod och med tanke på att det är en labrador så är det sistnämnda inte så svårt ;). Alltid bra att träna sånt man använder annars fast i andra sammanhang. Funkar stanna här kommer det ju fungera ännu bättre på jakten.
Här har ni målet:
Visst ser det coolt ut! Och det är inte alls svårt för den delen.
Vad tror ni?
jag hitta det!
Någonting jag inte hittade idag var till rockvideoinspelningen vi(mediaklassen) skulle "vara med på". Jag och Fisk hitta nya skolan istället. Viola, jag sparar chips åt dig tills imorgon! Få se, vad fick vi gjort där? Vi tog oss inte in, satte igång ett larm TVÅ gånger (fisk skyldig), hittade ett annat trapphus, hittade mysko hörn, hittade lite gömda kök och annat kul. Och en Britt, en rektor och en Svenne. Och några svikarlärare som dissar oss. Massa ettor också, som ja... vi behöver uppfostra dom lite.
Började förresten dagen med en "sovmorgon". Hellre utvilad till matteprovet än stressa hela morgonen. Eller så var det bara lite skönare att ligga kvar i sängen...
Och matteprovet? Gick super, utöver det att jag började med en total minnesförlust. Sitta kvar längst på prov är ju också en ovana, men trevligt :)
Tänk om man skulle ta och hämta lite nyponsoppa och en hund eller två? Och plugga vidare...
Tyck INTE om mig, tack!
För gissa vem som precis smsa?
STALKER NR 1.
"du har inte lust att ta en fika imorgon?"
.... AAAAARGH!!!! snälla sluta tycka om mig, jag vet ju inte ens vem du är?
Varför tycker fel människa om mig? Kan inte rätt människa höra av sig istället?
Varför är det alltid så?
Det man kan få vill man inte ha, och det man vill ha kan man inte få. Varför?
Pussar !
Världens bästa gammelhund <3
jag förstår.
Men nu förstår jag! Efter många koppar te och högljudda diskussioner med mig själv (ovana det där, usch på mig).
tänkte få hela fem timmars sömn inatt, så det börjar bli dags för sängen. Som jag redan är i, men ändå. I sovläge och inte pluggläge. Typ.
Måste se till att komma ut och springa imorgon också, känns som att det skulle behövas...
Plugga matte
Kvällens plugghjälp är förresten gul
-Matte, varför pluggar du? -Vi kan pussas i stället!
Och han tar över sängen...bokstavligt talat hela J sängen!
världens bästa Fredde! <3
Matteprov - ig? om det fortsätter såhär så ja xD
Skitvägg
För en stund sen släppte den MATTE-lappen. Och sant, jag måste plugga inför provet. Dissade ju stackars fisk idag för att gå till UM och få nya piller (som btw hade STÄNGT PGA SJUKDOM. Hur arg blir man inte då? Dessutom är det nu endast tidsbokning och inte öppet hus som jag trodde), så jag missade specialmattehjälpsgrejen Som jag kunde behövt med tanke på att det var två veckor sen sist jag öppnade matteboken, smartskaft 3000.
Och nu ramlade GRAF-lappen ner också. Den har jag iofs börjat på, men har mycket kvar.
TRAFIK är förresten inte min grej
Men nu har jag fått tag på böcker, vi kan kalla det "lånat", och har gjort läxan tills imorgon(?). Kommer bli tufft för lilla mig att förstå, skomakarens barn hade heller inga skor, men det löser sig.
får rummet fixat
Mor och far springer ut och in genom min dörr för att bära ut och bära in en massa grejor. Ut med alla dynor och andra saker som hamnade i det tillfälliga förrådet och in med tvn !
Lite mer plats nu, skönt :) Kan jag börja med mina "stora" inredningsplaner snart :)
Spåtanten i somras sa ju att hon såg rum och inredning i min framtid, och man kan ju alltid testa. Hon såg förresten PENGAR också xD Massa pengar. Inte helt fel om ni frågar mig!
Ring, ring...
hittade en del av mig
Jag gjorde precis ett fynd.
Hittade gamla block som jag skrivit i för flera år sen. Sitter och bara gapar. Jag är helt chockad. Kan knappt tro att det är jag som skrivit allt det där. Jag har tänkt, jag har gjort, jag har funderat och planerat och varit riktigt jävla duktig. Det var länge sen jag var det, riktigt jävla länge sen.
Hittade en novell som jag skrev för... vad blir det... fyra år sen? Jag var typ 13 då.
Och jag förstår plötsligt varför min dåvarande svenskalärare gillade mig så mycket. Jag är imponerad av mig själv.
Men jag kan f inte minnas när jag skrev allt det här. Eller ens att jag tänkt tanken. Vad hände sen, var tog jag vägen? Kan det vara så att jag på något sätt ÄR bättre än jag tror mig vara? Kan jag? Varför slutade jag tro på mig själv? ( VEM DÖDADE MIG? )
Jag är rädd. Det känns som att jag hittat en del av mig själv, som jag inte visste fanns. Som jag inte minns. Och det är ju sant, det är så det är.
VAD FAN ÄR DET HÄR?
Världens bästa plugghjälp
- inte plugga, mys med mig istället!
Ja, vem skulle inte vilja det? 5 frågor kvar, sen så är jag klar med kvällens pluggande inför morgondagen psykologiprov. Hyffsat förberedd, ganska ovanligt att jag är det numera. Kanske för att det här intresserar mig? Kanske för att jag ständigt pratat om just det här med terapeuterna(eh, svårt ord, terapimänniskorna) de senaste halvåret?
Jobbigast är väl att jag gräver ner mig i varenda fråga och ser det utifrån mig själv och mitt liv, varför jag/dem gjort si och så, och varför det blev som det blev.
Vilken komponent ska man ändra om man vill förändra sin attityd till något? Ronja pluggar vidare, 4 frågor to go.
nya plädar!
(försöka se positivt på saker och ting)
Jag hatar förresten fisk.
Är du arg på mig?
-Jag älskar dig. jag har saknat dig. Gud va underbart att du är hemma igen. Är du arg på pappa?
-...Ja. (ansträngande att få ur sig kan jag lova)
-Varför då? Vad har jag gjort för fel? Va? kan du inte säga det till pappa så att...
Jag gick. Orkade inte. Ville säga att det här är anledningen, DÄRFÖR är jag arg. DÄRFÖR har du gjort fel. DÄRFÖR vill jag inte bo här. DÄRFÖR lider jag. Men just därför kunde jag inte göra det. Det gick inte.
Och det är inge bra nu, det är snart helt stängt. Allt det där jag orkat och fått bygga upp stängs igen. Får mess av Familjen då och då, undrar varför jag inte svarar och talar om att det inte är mig dom är arga och besvikna på och att det blev fel och att dom tycker om mig.
Men jag är arg. Besviken. Dom visste vad dom lämnade mig till och vad det skulle leda till, jag sa att ni kommer inte känna igen mig! Jag går tillbaka till det jag var när jag kom hit, troligen kommer jag inte ens prata med er. Det blir så och jag kan inte styra över det. Men näej då, det du lärt dig nu har du med dig!
Eller hur. Dag fyra och jag mår såhär.
På den sjunde dagen hör jag av mig, och då ska ni se vad som hänt på en vecka.
Sociala ska få höra, och familjeteamet vet ju hur jag funkar, skillnaden mellan med och utan föräldrar.
Tack för kaffet.
godmorgon från skogen.
Mor knackade precis på dörren, ska inte du ha frukost? Jo, jag ska. Men ärligt talat är jag inte hungrig alls.
Och här ser ut som att jag inte städat på flera veckor, men egentligen handlar det om att jag inte fått undan all skit jag slängde in än. Börjar bli dags att städa undan, så jag får in hundarna.
Fredde följde med ut när jag gick och la mig igår.
Fick tvinga in stackaren i huset igen.
halvpsykologiklar.
Var nere och letade käk för nån timma sen, men näej. Skalade potatisen så det skulle gå lite fortare. Är ju jättehungrig! tyvärr får jag inte i mig något när jag väl ska äta, men men. (Hur f ska det här gå?)
Fick förresten i mig en hel meny(!) på donken idag, gjorde Jessi sällskap, vandra genom någon marknad (DYR!) och försökte undvika butiker så gott det gick, med tanke på plånböckernas minskande storlek....
Ska leta mat nu, är inte van vid att äta såhär sent. Och visst är det sing a long nu? okej du får titta, du har varit duktig flicka nu. Juste, tvn min funkar först på söndag så tills dess får jag allt gå ner och titta på tv. Kul !
Dag tre
vaknade utan ork, saknar matlust, reagerar på dåliga vibbar. Sjunker ihop, inåt, tankarna studsar tillbaka. Svårare att säga något. Känner yrsel och förvirring, örat krånglar... Ju närmare hem jag kommer desto värre blir det, det lilla jag fått i mig vill upp igen... jättemysigt.
Är det bra? Är det rätt? Blir det värre, ska jag behöva gå tillbaka till det där igen? Kan jag hindra det? Troligen inte... men vem fan bryr sig?
När jag tänker på er
Tillåter en ärlig tanke, blåser ut ljuset och går tillbaka till mitt.
Planera livet på väggarna
´Smart va? ^^
En lapp för varje kurs också lappar på dem, kommande prov och sena inlämningsuppgifter and so on... också lite andra bra minneslappar.
Uppdaterar väggen nu, och hoppas på att få ner så mycket som möjligt denna helg. Pluggplugg! Hellre det än att sitta och tänka.
Joggat!
Gissa vem som precis kommit hem från en joggingrunda?
1,5 km av 3 km rundan, tillsammans med Chief!
Och det var kallt som F ! xD Men i övrigt, helt ok. Nästan skönt : ) (och ungefär här märker man var jag bott de senaste halvåret...) näe, men det behövdes. Fick tänka lite, och frisk luft är aldrig fel. Det har vi mycket av här ute i skogen.
Ska ner och käka nu, pannkaka är ju gott såhär sent. Jättegott. det blir te till, fryser som satan. Vänta lite, var det här så smart av mig som precis har varit sjuk...?
LOL
Dagen
Först Ludde på bussen i morse. Han var trött, och tyckte att det var alldeles för tidigt. Jag talade aldrig om för honom att jag redan var sen, och då var klockan ändå bara tio i sju.
Träffa Josse på pendeln, och hennes Robert(tror jag han hette...). Hej och hå, hon gjorde mig sällskap hela vägen till slussen!
Också Sara på bussen hem. Det är så himla pinsamt att vi inte ses oftare. Vad tar det, 20 min att gå om man tar väg-vägen och högst 10 min genom skogen. Det är ingenting här ute!
Vi sa iaf att vi måste ses allihopa igen snart, var ett tag sen sist. Vi är ju så himla utspridda, hinner inte ses alls.
På tal om det, tjejkvällen är inställd. Tyvärr, men det blir ju så. Folk som är sjuka eller av annan anledning inte har orken, också det där pluggandet som måste komma före allt. Vi flyttar fram den!
Och nu, hör och häpna, ska jag ringa till UM! Bara glömt bort det i tre veckor nu, och jag måste verkligen ha nya piller NU.
Så tjing på ett tag ! <3
Hur man överlever dag två.
Jag har varit i skolan idag iaf. Kändes som att det behövdes. Pratat en hel del med Britt om det som hänt. Fy satan vad man ogillar det här samhället. Usch. Måste prata lite med varenda lärare känns det som. Uppdatera mig och ordna lite vid sidan om.
Flöt omkring hela förmiddagen, pratade med massa människor och höll den där glada fasaden uppe.
Sen, vid tolv, så kom allt det där över mig. Poff. Stod som ett fån rätt upp och ned medan Jessi åt. Förlåt. Måste ha verkat jättedumt, men det var just det tillfället som allt bara... gick fram. Förlåt. Helt borta i huvudet, jätteläskigt när det blir så, när verkligheten springer ikapp en.
Panik fick jag också, flashbacks från nattens mardröm är inte kul.
Fixade möte med Lena imorgon och uppdaterade min kalender (som jag inte hade med mig med tanke på att jag bara fick packa ihop allt i påsar och sticka igår kväll) med kommande läxor och prov. Kul att man har hängt med de senaste veckorna så man är förberedd!
I kväll tänker jag ägna mig åt att packa upp alla femtioelva kassar med kläder och småskraffs.
Fredde ligger här uppe i mitt hus och håller mig sällskap. Världens bästa gammelhund <33
Mardröm i natt
Om ni bara visste vilket helvete det var att somna igår. La mig halv ett och kämpade sen till klockan var 4 för att somna. Jag skrek inombords tillslut, kropphelvete somna!!!, men inte fan hjälpte det.
Sov en timme innan det var dags att kliva upp igen. Och gissa vad? Jag drömde en mardröm under den timman. Jag minns inte när jag gjorde det sist.
Jag drömde, att jag hade förlorat massa i vikt, MASSA. Jag kände av alla ben i kroppen, dom var jättespetsiga och det gjorde ont såfort jag rörde mig. Och jag ville säga något, säga aj!, hade en massa saker i huvudet som jag ville säga, det var någon jag ville prata med, men vad hände? Inte ett skit.
Jag kunde inte prata, det gick inte. Kämpa och kämpa. Försökte hosta för jag trodde jag bara tappat rösten. Men nej. Det hjälpte inte, så jag skrek. HJÄLP!
Och huvudet skrek, det var så mycket jag ville och allt bara fastnade, det blev överfullt och svämade över och gjorde så ONT. Och jag försökte skrika, försökte visa med hela kroppen "hjälp mig jag dör! Jag vill inte..." men det gjorde ont, jag fick panik. PANIK.
Sen kunde jag inte röra mig längre. Mina händer bands fast. Och jag kunde inte prata, inte tänka, inte andas.
Första natten "hemma", efter knappt nio timmar i det här huset. Och ändå är det ingen "på det där stället" som tror mig när jag säger att jag kommer må psykiskt dåligt av att bo här. Fy fan.
FAN .
Nu får vi se hur det går.
Fegar jag ur nu?
Har orken tagit slut, väljer jag den enklaste vägen, den som krävs minst av mig, den som ställer till med minst problem? Den, som alla andra vill fast "bättre", för att det är så jag är van vid att göra, van vid att klara mig bäst på?
Försöka låtsas som ingenting, inte ha någon som helst kontakt med de övriga, och ta dem smällarna det kommer ge mig? ( = alla sketna samtal som kommer kommer ägnas åt att försöka få mig att kommunicera med "dem där andra". Efter ett helt jävla halvår är det fortfarande ingen som förstått att jag inte tänker ha någon mer kontakt. Hallå? Använd öronen, lyssna! Nej nej nej, jag tänker inte. Har redan lagt av. Jag har stängt den delen, går inte att öppna. Borta. Förträngt. *poff*
Eller borde jag gå på det rekommenderade, skada mig själv och hoppas på hjälp? Glöm det, så jävla mycket som det verkar krävas kommer jag ju vara död långt innan någon känner lukten av det. ( och vaF är det för jävla hint? "om du inte vore en så ordentlig tjej så kanske vi skulle ha brytt oss?"o.O''' WTF?! >.<'' )
Kan ju å andra sidan kombinera dem två grejerna, slå ihop och se hur det går. Ett alternativ till att lägga till de övriga.
Fast egentligen finns det väl bara ett sätt som jag kommer må riktigt bra av, tyvärr överlever jag inte det. Men ändå. Det eller att göra så som alla vill och må skit av det.
Vad i helvete jag bad ju bara om lite hjälp! Ska jag behöva välja mellan liv och död pga det?! Vad är det för jävla ironi?!
svar på...
"...Vad kan vara viktigare än en människas hälsa och egen vilja? Respekt och omtanke? Sätta barnet i första hand? Vafan har hänt det d?..."
"En förälder har rätt till sitt eget barn, vi kan inte göra något".
Det var vad jag fick höra. Enligt lagen är det så. Och lagen står över det där man alltid har fått höra "ingen vuxen får göra dig illa, om det händer så måste du säga det till någon för man får inte göra så".
Och vad fan händer?
Ungen får mer problem, ingen jävla hjälp.
Och eftersom att jag inte är någon fara för mig själv ("du sköter skolan, knarkar inte och du skadar inte dig själv. Du är en ordentlig tjej") så får jag heller ingen hjälp.
Och jag som alltid trott att man klarar sig bäst om man sköter sig, är en duktig flicka?
Det var så in i helvete fel, det krävs sinnessjukt mycket elände för att någon ska börja fundera på om man kanske skulle ta och hjälpa den stackars ungen. Sinnessjukt mycket.
Så det som har hänt,är väl att Sverige är för klent i sina lagar. Alla har rätt till dittan och dattan, speciellt kriminella. Och stackarna som behöver hjälp... näe.
Fy satan Viola, hela alltet är åt skogen och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det så att det låter bra, för det är det inte. Tar det imorgon <3
levadölevadölevadö...
Överleva och dö, dö och överleva?
Jag förstår inte
Jävla skit.
Jag vet inte om jag förstår pikarna eller inte.
Det hintas om saker, men jag vettefan om jag tar det rätt.
Betyder det att jag ska, betyder det att jag inte... ?
Jaf förstår inte, varför inte folk kan säga som det är, pang på bara. Rädda den som räddas bör, istället för att leka laglydiga.
Hoppas jag gör rätt, att jag förstått det hela rätt.
Också förkyld på det. Fan.
Men även ...
nattnatt sova säng nu. ska ju trots allt vakna till liv om... 4 timmar?
Natten <3
Lyda bör man...?
- Vi vill att du skiver ner hur du vill ha det hemma på ett papper. Vad du vill, och vad du inte vill. Så kan du och dina föräldrar prata om det, och komma överens. Tror du att du kan göra det?
Och det är ju en himla bra fråga, till en som bara spelar med för att överleva.
Så jag påbörjade det där "uppdraget" igår.
Med knappt 19 timmar på mig, skulle jag få ner ALLT jag någonsin tyckt varit fel, jobbigt, hur jag velat ha det, vad jag vill ändra på, vad jag vill ska hända, hur det ska gå till...
Vad i helvete tror dom egentligen? Hur kan det verka rimligt? Ska jag på 19 timmar hinna fundera över allt som jag någonsin tyckt varit fel och samtidigt reflektera över, om det kan ha varit rimligt, om det kan ha funnits en bra anledning till det jag inte gillade, om jag kan ha haft fel i att tycka så, om det är så i andra familjer, om det ska vara så?
Hur fan ska jag veta? Allt jag vet, är att det inte är normalt, att det är fel, att jag mår dåligt av det, har tagit skada av det och kommer må ännu sämre om jag backar tillbaka nu. För nu har jag tagit mig ur det där, och jag vägrar gå tillbaka.
Jag vill inte, inte alls.
Men om jag inte lyder, vad händer då?
Lyder jag, är jag den lilla söta flickan som gör som folk säger åt mig, utan att protestera, krångla eller ifrågasätta så kommer folk förlita sig på att jag gör som jag blivit tillsagd. Dom kommer vara säkra på att jag kommer följa dem som en hund, och forma mig efter deras tycke och smak, deras åsikter. Det är lättast så. Jag får deras förtroende.
Samtidigt, är det tvärtemot det jag egentligen vill. Jag vill inte överhuvudtaget göra det här, och jag ser ingen anledning till att skriva ner hur jag tycker att det ska vara hemma, jag ska inte behöva förklara, det borde vara en självklarhet! Och någon jävel borde ju ha förstått, att jag inte tänker flytta hem ändå (men det är det ingen som har frågat mig om vad jag tycker om det).
Lyder jag inte, kommer jag få problem. Och jag är, ärligt talat, livrädd för problem, livrädd för att någon ska bli sur och förbannad på mig, livrädd för att inte göra som någon vill. För i sådana situationer har jag alltid behövt vara just det.
Så därför skrev jag två jagvill-papper.
Men egentligen är det bara det ena som visar vad jag vill
Och vilket tog jag då med mig?
Jag är så himla konflikträdd, att jag faktiskt beslöt mig för att lyda. För någonting jag lärt mig under min uppväxt är att man tvingas åtsidosätta sig själv för att överleva dagen. Det där sitter, och det kommer ta så lång tid innan jag kan ta den diskussionen. Med mig själv, till att börja med.
Vafan snackar jag om ? Vadå lyda? LYDA?! Är jag nån jävla hund eller? En tam pungråtta, vafan? Har jag inget att säga till om, kan inte jag bara öppna käften och säga vad jag tänker nån gång?!
Om ni bara visste hur ofta jag ger mig själv den utskällningen...
Och vet ni hur det hela slutade då?
Jo, jag kom dit med det jävla pappret, och familjeteamet hade en helt annan åsikt om hur det hela skulle gå till och hade inte fått någon information om något papper(och det fortsätter ju bara att visa på det otroliga samarbetet mellan soc och familjeteamet). Så hem och slänga, känn den känslan :)
Men trots det så fortsätter jag funderar i dem där banorna, varför lyder man? Varför låter man sig själv tvingas till saker man inte vill? Hur pass stor betydelse har uppfostran, och hur djupt sitter det man har lärt sig?
Ledig för att tänka
- Hej!
- Hej, du, jag måste ta ledigt idag. Eller jag har redan tagit ledigt. Jag måste tänka, det är så mycket nu.
